Under denna rubrik kommer jag att posta en del självupplevda saker under min tid som affärsman Sverige, Europa och i viss mån USA. Denna del handlar om, och är en fortsättning av min bekantskap med Hans Björnsson, (se Björnligan).
Historien börjar med att vi alltjämt jobbar som affärsmän i min firma i Stockholm, närmare bestämt belägen i Diplomatkavarteren i Stockholm, närmare bestämt på Baldersgatan.
Denna episod handlar om en resa till Lugano i Schweiz. Lugano är en fascionabel ort belägen vid Luganosjön intill gränsen till Italien. I lugano talas Tyska, men framförallt Italienska som är huvudspråket trots att Lugano ligger i Schweiz.
Historien börjar här: Jag och Björnsson skall åka på affärsresa. Affärens upplägg är att göra en bankfinansiering. Själva idén är att köpa en bankväxel av UBS, United Bank of Switzerland. Beloppet var astronomiskt. Ävn om ni tänker på ett belopp i ert sinne så lägg till minst tre nollor så kommer ni kankse i närheten. Hisnande belopp som skulle räcka till att driva alla sjukhus i Sverige i ett år.
För att kuna åka till Lugano och köpa detta bankinstrument måste vi ju ha pengar. Det hade vi inte. Efter viss efterforskning och goda kontakter i affärsvärlden, bl.a med vissa företag i Wallenberg sfären, Svenska Fläkt (not: Curt Nicolin) så etablerades kontakt med ett finanshus i London. Helt sonika åkte vi till London i tron att vi var de största och mest inflytelserika affärsmännen på denna jord. Vi hade ju kostym, vita manschetter och varsin portfölj. Vad mer behövdes för att bli miljardär.
Mötet i Londom med finanshuset tog två hela dagar. Vi lade fram alla fakta för affären och redogjorde för den. Vår förtjänst skulle bli 10%, dvs 12 miljoner us dollar. Då förstår ni hur mycket pengar den totala affären handlade om. Summan av kardemumman blev att vi fick ett löfte om att låna pengarna för affären under vissa förutsättningar.
Med detta i bagaget och en euforisk känsla av välbefinnande och upphöjdhet till Gudars nivå åkte vi till flygplatsen för vidare färd mot Lugano. Jag ringde vår kontakt i Lugano som hette Mario och meddelade detta.
Vi kunde knappt bärga oss förrän Swissair landade på Klotenflygplatsen i Zurich. Därifrån bytte vi plan till Crossair som tog oss till den lilla flygplatsen i Lugano.
Vi kliver av, fortfarande berusade av självkänsla och odödlighet. Vad skådar vårt norra öga. Mario möter med Limousine. Jag förstår att det är svårt att ta in detta och säkert tänker ni, vilken skitpratare. Det skulle jag med kanske tro och säga men så här var det och betydligt värre blir det, kan jag garantera.
Vi kramade om Mario på känt Italienskt maner även om vi inte var i Italien. Italienska pratade jag i alla fall med honom. Är skaplig på det språket då jag har mina systrar i Italien och själv tillbringat lite tid där.
Vi klev in i Limon och färden startade. Mario sade att nu skulle vi köra till hotellet så vi fick lämna bagage och relaxa lite. Färden tog inte lång stund, utan vi kom till ett litet pittoreskt Hotell med blå fönterluckor vill jag minnas det var. Vi och väskorna lastades ur. Vi gick alla in på hotellet och när vi kom in var det helt tomt förutom portieren och en kille i kostym som stod vid hissen. Jag reflekterade inte mer på det utan vi åkte upp till rummet. Mario hade sagt tidigare, jag hämtar upp er i morgon. Jag och Björnsson blev ensamma på rummet.
Björnsson och jag som var lite trötta efter resan Stockholm-London-Lugano korkade upp en flaska whisky. Har för mig att det var Ballantines. Vi tor en stor sexa var och kopplade av och berömde oss för hur fantastiskt duktiga internationella affärsmän vi var. Vi var antagligen de enda som tyckte det när vi nu ser i bakcspegeln.
Sagt och gjort. På klockslaget kommer Mario och hämtar oss och färden går till en närbelägen nattklubb. Där var mycket folk, klockan var ca 10 på kvällen. Vi visas upp till en särskild avdelning i klubben som var lite avskild. Där var dukat ett bord för ca 15 personer. Där fanns en del otroligt snygga madamer och........ En äldre herre som vi kan kalla för Guiseppe. Senare förstod jag att det var denne som var första fiolen coh bestämde och styrde de andra betalda lakejerna.
Det hälsades och småpratades bland alla gäster. Vill minnas att det var ungefär lika många män som kvinnor. Var kvinnorna kom från vet jag inte men man nog ana vilken typ av damer det var. Elegant och utmanande klädda.
Jag och Björnsson satt bredvid "hövdingen" och Mario och samtalade om morgondagens möte. Hövdingen sade att vi skulle träffa Högsta bankchefen på banken kl 11.00 i morgon. Vi kallar bankchefen för Pietro. Vi var exalterade och kunde ju inte tänka på något annat än att vi hade en jätteaffär inom räckhåll. Detta gjorde kanske att åtminstone min vaksamhet inte var så stor utan man ville ju att detta skulle fungera. Kvällen förflöt med extremt god mat, dryck och musik.
Framåt nattkröken blev vi körda tillbaka till hotellet och bestämnde med Mario att hans skulle hämta oss en halvtimme före utsatt tid på hotellet för vidare färd mot det inplanerade bankmötet.
Morgonen kom. Lite tung i huvudet var man allt men efter en dusch och hotellfrukost var man redo. Vi gick upp på rummet och väntade på Mario. På slaget 10.30 knackar det på dörren. Björnsson reser sig och öppnar dörren. Mario stiger in. Han berättar att det blivit lite ändrade planer. Bankchefen Pietro är ute på ett kundbesök så han kommer direkt till oss på hotellet. Det ter sig nu i efterhand som ett mycket märkligt agerande men just då reagerade jag inte på det. Det enda som hägrade var just affärens genomförande.
Bankdirektören kom tillsammans med Hövdingen. De gick in i årt hotellrum. Med sig hade dom två bistra herrar i mörka kostymer. Vi var nu sammanlagt 7 personer i vårt hotellrum. Aningens märkligt bankbesök. Trots detta så började mötet med olika frågeställningar om hur man skulle utväxla UBS bankgaranti och framförallt betalningen från London till UBS. Bankdirektören hade med sig en hel del officiella bankhandingar med massor av stämplar och signaturer på vilka han sade skulle skickas till London för att herrarna i London skulle överföra pengarna. Jag granskade handlingarna och kunde inte se något som var fel, även om jag nu var relativt okunnig om Italienska bankinstrument.
Mötet fortgick och led mot sitt slut och alla överenskom att Björnsson och jag skulle kontakta London och se till att dom fick dessa handlingar, allt i akt och mening att utbetala detta astronomiska belopp till banken UBS i Lugano. Allt verkade fri och fröjd.
Mötet upplöstes och alla herrar gick efter överenskommelse att mötas igen nästa dag, samma tid och plats.
De enda som var kvar på hotellet var Björnsson och jag. Vi bestämde oss sedan för att gå ut och titta lite på omgivningarna, dvs flanera på stan. Vi vandrade runt vackra Lugano med dess fina omgivningar och Luganosjön. Otroligt vackert och framförallt ett behagligt klimat.
Efter en stund så sade Björnsson, jag tror jag går tillbaka till hotellet och vilar lite så kan vi ses sen. Ok, jag stannade kvar och gick vad det led och satte mig på ett café och tog en öl. Funderade på den aktuella affären och vad som sades på mötet. Jag tyckte en del saker numer var konstiga. Varför träffas på hotellet, varför dessa bistra gubbar på hotellet som såg ut som "vakter". Kanske inbillade jag mig bara tänkte jag. Nåväl, efter min öl så tog jag en sväng på stan och tittade lite i affärer. Jag passerade då banken UBS. Stannade till utanför och funderade. Situationen kändes inte helt bekväm. Lite fjärilar i magen kom det allt. Jag fick ett infall att gå in till banken och fråga efter bankdirektören då jag hade en ytterligare fråga.
Jag gick till en pulpet i banken där en manlig tjänsteman satt och frågade om jag kunde få träffa Pietro, direktören.
Då fick jag en chock. Mannen bakom pulpeten svarade: Tyvärr Signore men den du söker har slutat för ca en månad sedan.
Nu snurrade tankarna som en virvelvind i huvudet på mig. Slutat?? men vem var det vi hade träffat. Var det direktören. Allt var ett sammelsurium i huvudet och plötsligt föll allt på plats. Mario, Hövdingen, de bistra killarna på hotellet, den konstiga mötesplatsen, dvs hotellrummet, direktören.
Detta var ju ett set-up. Inte äkta, bara ett försök att komma åt de pengar som skulle skickas från London. Tänkte på de bistra vakterna på hotellet. Fy tusan, dit går jag aldrig mer tillbaka, men vad göra med bagaget. Vad göra med Björnsson som var på hotellet.
Jag tog ett ögonblicks beslut: Jag ringde Björnsson och skrek i telefonen. Jag har varit på UBS, dirren finns inte. Allt är bluff. Gå lungt ut ur hotellet och ta en taxi till flygplatsen så ses vi där. Skit i bagaget men snabba dig på.
Vi avslutade samtalet och jag tog första bästa taxi ut till flygplatsen i Lugano. Väntade nervöst på Björnsson. Tittade mig omkring hela tiden och såg misstänkta Maffiosos i varenda människa som gick förbi. Tiden gick i snigelfart. Helt plötsligt bromsar en taxi in och Björnsson hoppar ur. Jag säger. Kom nu så tar vi första bästa flyg härifrån. Vi gick in för att köpa biljetter till Zurich och hade tur att ett plan gick inom en timme, men gode gud vilken lång timme. Jag hade puls på 180 och svettades floder. Jag var helt övertygad om att om vi hade stannat och affären hade lyckats skullee vi inte levt idag. Fullständigt övertygad.
Man ropade vad det led om boarding av vår fligt. Jag vågade inte slappna av ännu. Det kan fortfarande hända något. Björnsson var nog nervös han med. Han sade inte ett knyst. Till slut så fick vi gå ombord på planet coh dörren stängdes. Planet började taxa ut. Planet lyfte och jag kände hur spänningen släppte. Vi var i luften, säkra, levande.
Fröken får jag beställa 2 whisky. Dessa kom och jag tror jag svepte båda på en mikrosekund.
Vi hade överlevt. Vi var på väg hem, men utan någon packning alls men det kändes för stunden som en liten förlust med tanke på att vi hade livet i behåll.
Vi bytte plan i Zurich och landade enligt tabell på Arlanda. Björnsson och jag tog varandra i handen och lovade högtidligt.
ALDRIG MER LUGANO OCH INGA FLER ITALIENARE.
Copyright Roland Larsson 2009
