En mycket fattig och bortglömd del av Italien men otroligt vacker. Fattig, om man inte har förutsättningarna för överlevnad vill säga, samt mycket bra kontakter i de rätta lägren.
Ett par exempel kan jag redan nu ge. Vid min senaste resa till "Maffialand" hade jag glömt mina insulinsprutor och medicin. Jag begav mig med min Italienska svåger till läkare. Han skrev ut recept. Inga problem. Betalning? Det kom aldrig på fråga. Det ordnas tydligen på något annat sätt. Hur då?? Ja vem vet. Vi begav oss sen till apoteket, samma sak där. Vete tusan hur det går till. Är man kompisar så är man.
När jag kommer till Reggio gillar jag att flanera på den största gatan, Via Garibaldi, med massor av affärer. Det finns även många banker. Något annorlunda än här. Beväpnade vakter med automatvapen. När du skall in i banken går du in i en sluss. Dörren går automatiskt igen efter dig. När du blivit synad av den bistre vakten med skjutgärn, öppnas den andra dörren och du släpps in i banken. En sluss för granskning alltså. Lite obehaglig upplevelse första gångerna.
Något annat som är symptomatiskt med staden Reggio Calabra är de ständigt tjutande sirenerna från framrusande Carabinieri ( Militär Poliskår) på gatorna i allehanda ärenden, dagliga uppgörelser och mord. Även detta en omtumlande händelse. I Italien finns många sorters Polis, se nedan:
Carabinieri, Italiens militära poliskår.
Guardia di Finanza, Italiens militära finanspoliskår och tullpoliskår.
Polizia Penitenziaria, Italiens statliga civila fängelsepoliskår.
Den kommunala polisen i Italien (Polizia Locale) består av:
Polizia Provinciale, den italienska provinspolisen (en för varje provins), vilken lyder under provinspresidenten, dvs. motsvarande landstingsstyrelsens ordförande.
Polizia Municipale, den italienska kommunala polisen (en för varje kommun), vilken lyder under borgmästaren, dvs. motsvarande kommunstyrelsens ordförande.
En gång hände det sig att Charkuteriaffären invid min systers bostad helt plötsligt var stängd en morgon. Polisen hade burat in hela högen för Maffiatillhörighet. Finns mycket att berätta.
Minns en gång för si så där 25 år sedan då jag besökte Reggio Calabria. När jag åkte hem hade jag med mig en mängd Guldklockor som jag köpt på kredit i Reggio Calabria för att sälja i sverige . Ja vad gör man inte för att tjäna några kronor. Spännande var det. Mer kommer om detta senare. Allt är ju preskiberat.
Minns så mycket om Italien. Mina båda systrar Viveka och Monika har bott där stora delar av sitt liv. När det gäller Calabresisk frukost består den oftast av en minimal Espresso åtföljt av två Marlboro. Hela kostcirkeln alltså. Vill man festa till lite så tar men en Brioch med. En sorts bulle, som är jättegod, men det tillhör ovanligheterna.
En sak är klar i alla fall. En reseskildring från Reggio Calabria blir något helt annat än en vecka på Kanarieöarna.
Det är ett annat Italien som inte turister ens kommer i närheten av, och en helt okänd del av Italien där allt fungerar annorlunda. Calabresernas vardag, värderingar och liv ligger minst hundra år efter. Det är heder, respekt för familjen och vänner som gäller. Där gifter man sig och umgås sen om ni förstår vad jag menar.
Sönerna bor hemma tills dom gifter sig oavsett hur gamla dom är. Det är alltså puritanskt -allt i enlighet med den Katolska Kyrkliga läran. Ni kan inte ens föreställa er hur det är. En helt främmande värld.
Männen bestämmer och kvinnorna anpassar sig. Så är det och inget annat.
När jag kommer ner dit skall jag även hyra en bil och bege mig till Palermo på Sicilien och besöka några Maffia "fästen" ex vis Corleone. Om det skriver jag senare i vår.
Mer om detta efter min resa, men nu kommer lite belysande historia och hur saker och ting egentligen fungerar "där nere" en helt annan värld där många inte har någon insyn..
Ett gammal italienskt ordspråk lyder: ”Se Neapel och sedan dö”. Andemeningen torde vara att staden är så obeskrivligt vacker med sitt läge i bukten och med Vesuvius i fonden att man sedan kan lämna in. Tyvärr måste man numera tolka ordspråket mer bokstavligt. Man dör förvisso i Neapel, men knappast av estetisk hängivenhet, utan ofta bokstavligen – mördad. Det är lätt att överdriva, men staden är genomkorrumperad och oändligt förfallen, mordstatistiken talar sitt tydliga språk. Visst går det att resa dit som turist, men visa aldrig att du har en någorlunda elegant klocka; i ett nafs kan du bli av med den.
Att det finns skumma kvarter i alla städer är visserligen ingenting nytt men det krävs en smula extra mod att i våra dagar röra sig i storstäder. Dock, i Neapel är det den organiserade brottsligheten, camorran, som styr – från den mer affärsinriktade verksamheten till smårån och stölder.
Om denna maffia, besläktad med costa nostra på Sicilien, ‘ndranghetan i Kalabrien och andra organisationer, har Tomas Lappalainen skrivit en fascinerande bok: Camorra. En bok om maffian i Neapel, att lägga vid sidan av och komplettera med hans tidigare, ”Maffia”, om den sicilianska maffian. Det rör sig om en sorts litterär cirkelrörelse som blandar reportage, essä och historik, och det är oupphörligen spännande, om än beklämmande.
Slump eller ej, alltsedan Gudfadernfilmerna finns det en stark fascination inför maffian, på senare år förstärkt av Sopranos på tv – en fascination som kanske inte alltid är så sund. Här sitter vi (alltså även jag) och sugs in i maffiavärldens ondska och deras familjebaserade livsproblem och stegvis börjar vi känna sympati med mördarna. Vi frågar oss hur det egentligen skall gå för Tony Sopranos dotter och son och med familjelivet som helhet? Litet av samma effekt hade Gudfadern-filmerna med dess mänskligt individuella förförelse.
Lappalainens suveränt formulerade och väldokumenterade bok ger inga utrymmen för romantik, samtidigt som den ger läsaren välunderbyggda teorier om varför och hur. Camorran kontrollerar ekonomin i Kalabrien med centrum i Neapel. Från dess rena brottslighet går trådar in i ett ”anständigt” näringsliv, där pengar från gangsterverksamheten, knarkhandel, en bisarr Kinabaserad handel med kopierade märkesvaror blir vita pengar. De myndigheter som övervakar maffian står uppenbarligen maktlösa, även om bossar och ett stort antal underhuggare ibland åker dit. Det visar sig emellertid att man fortsätter verksamheten och kommandoekonomin inifrån fängelset.
Samhället är genomkorrumperat och camorran styr borgmästarval och kommunstyrelser, vilka regelmässigt upplöses när myndigheterna avslöjat maffiakontakterna. Utan att någon förändring sker. Lägg till detta de ständiga klankrigen, där de olika familjerna bekrigar och utrotar varandra, och man förstår att det inte är landet Idyllien vi befinner oss i. Vad är då bakgrunden till detta?
Camorran beskrivs som annorlunda. Neapel är en storstad och camorran är inte alls lika diskret som cosa nostra, vilken vill verka men inte synas. Camorran är exhibitionistisk och prålar gärna med sina rikedomar och sin makt. De ser sig som mondäna storstadsbor med eleganta vanor. De har ett brett folkstöd eftersom camorran för de fattiga är ett hopp i en tröstlös värld av arbetslöshet och fattigdom, en väg till en åtminstone provisorisk värdighet.
Och bossarna slår ifrån sig. I en globaliserad ekonomi där det inte längre går att skilja mellan svart och vitt, där skurkpengarna går in i en legal och globaliserad ekonomi, är de inte värre än andra.
Camorrans legitimitet har sitt ursprung i en förmodern mentalitet, där det feodala tänkandet och de feodala strukturerna ännu lever kvar. Staten har ingen legitimitet, inte heller lagen. När alla sluter sig samman mot både stat och lagar finns bara den totala repressionen att ta till, vilket ytterligare sluter leden. Poliser som anhåller medlemmar av camorran anfalls regelmässigt av småfolket. Mördare och gangstrar blir hjältar. Detta går långt tillbaka i tiden: när fransmännen 1799 försökte exportera revolutionen till Neapel och det sedan skedde ett jakobinskt uppror, samarbetade den fattiga ”pöbeln” med kungahuset för att störta och massakrera de upproriska. Makten samarbetar nu som då på ett tragiskt sätt med de maktlösa och det verkar inte finnas någon väg ut. Möjligen då det norditalienska partiet Lega Nords recept: kapa Italien på mitten…
Boken är en blandning av wallraffande reportage, essä och roman. Det är spännande och förvisso skrämmande när författaren, född i Neapel 1979 och numera levandes i beskydd av staten, infilterar camorramiljöer. Liksom Lappalainen konstaterar han hur den kriminella och icke-kriminella ekonomin lever i allt större symbios. Nord utsuger syd, dess billiga arbetskraft vill man ha och skumraskaffärer ser man mellan fingrarna med. Det mod som Saviano visar är avsevärt, när han åker runt på sin vespa (vad annars, i Italien?) och håller masken. Det är ett lysande reportage med skönlitterära kvaliteter.
Och, än en gång, beklämmande. Man bleknar vid läsningen om hur den totalt cyniska sophanteringen går till – tillsammans med cement- och byggindustri maffians älsklingsobjekt i alla länder. I Kalabrien finns det något som kallas ”Eldslandet”, där den kontrakterade camorran på åkrar och ängar dumpar livsfarliga kemikalier som enligt avtal skulle ha brutits ned.
Vissa orter är därför hemsökta av cancer, cancer och åter cancer. Allt är dött och förgiftat, allt för profitens skull, medan de som höstar in den tackar madonnan. Ta till exempel den legendariska buffelmozarellan (banditerna ger bufflarna olagliga tillväxthormon som drastiskt ökar mjölkproduktionen) som ett tag innehöll stora mängder dioxin, även om faran nu är över för denna härliga ost. Fan tro‘t.
Här nedan kommer en försmak i form av några bilder från Reggio Calabria.
Den otroligt vackra stranden med strandpromenaden, mitt inne i en storstad.
Vad många gånger man flanerat i denna vackra vy.Stranden nedan och storstaden ovanför.
Vad många gånger man flanerat i denna vackra vy.Stranden nedan och storstaden ovanför.
Här ses Lungo Mare med sicilien som en skugga i fjärran.
Skall lägga in fler bilder på en liten by inte långt därifrån som heter Scilla. Där har jag och min Italienska familj många gånger besökt. Suttit på restaurangen, sett ut över Sicilien och ätit underbara fiskrätter. Min favorit är naturligtvis Svärdfisk som är restaurangens specialiet. Vill minnas att restaurangen heter Grotta Azzura, dvs den Blå Grottan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar