EN BARNDOMSVÄN OCH JAG

Detta skriver jag inte för att kasta skit på någon eller något utan mer för att jag själv undrar hur det kan bli så fel när man har goda intentioner och vill hjälpa eller stötta någon.

Min barndomsvän, vi kallar honom S. Vi träffades i Vallentuna när vi var ca 3 år gamla. Våra fäder jobbade tillsammans och mammorna var hemmafruar som var brukligt när vi växte upp på 60 talet. Vi gick i samma klass i Hjälmstaskolan i alla år. Vi var tillsammans i stort sett varje dag. När vi blev tonåringar började vi naturligtvis med öl och tjejer. Det blev en hemskt intensiv period med mycket öl kan jag lova. Några brudar blev det väl med. Dessutom en hel del busstreck. Det viktigaste för oss var att fixa öl till fredan. Det var fokus på det. Ingenting annat gällde. Vi tog till alla knep som fanns för att fixa 29,90 som tio öl kostade hos Sillstryparn. Sillstryparn, alltså Fiskhandlarn nere i Centrum. Tror det är en skönhetssalong där med. Han var kanonbra. Vi förfalskade mitt Hemvärns leg med bläckpenna men det såg fördjävligt ut. Alla avslöjade tricket, utom just Sillstryparn så det var bara för oss 16 åringar att köpa hur mycket öl vi ville ha. På bolaget i Täby gick det däremot inte alls lika bra. Vakten tog leget och vi sprang.

Några fler trick vi tog till var att pantsätta farsans myntsamling när dom var på semester i Italien. Gud så mycket öl vi fick för pengarna. Problemet var bara att vi måste fixa tillbaka myntsamlingen innan farsan kommer hem om en månad. Det blev en stressig tid men vi lyckades med snäv marginal. Faran var över.... för denna gången. En annan gång lyckades vi byta farsans skidstavar mot öl hos Sillstryparn. Det gjorde ju ingen tyckte vi då farsan för länge sedan slutat åka skidor. Han saknade dom aldrig och vi fick det som vi var ute efter.


S och jag var faktiskt som bröder. Vi gjorde allt ihop. Vi var mycket på västkusten hos hans föräldrar på sommarloven. Det var party jämt. Det var vår lyckliga tonårstid.

När vi kom upp i vuxen ålder började jag med affärer. Vem anställde jag då. Jo, just S. Vi fortsatte hänga ihop. Han var ju min lillebror. Då gör man så.

Tyvärr gick det lite snet för S senare men idag är han vad jag vet helt ok. Under hans problemfyllda period så fortsatte han med "alla knep för att köpa öl" Dessa bestod i att sälja firmans tillgångar som vi hade i lager vilket tog mig mycket lång tid att upptäcka. Nåväl, han var ju min lillebror. Vi fortsatte att jobba och kampera ihop.

Jag backade alltid upp honom med pengar när han behövde men besvikelserna kom slag i slag. Droppen för mig var nog när jag hade kalas och firade min 30 års dag. S kom och gratulerade och hade köpt svindyra Orreforsskålar och massor med kristallglas. det var verkligen en överdådlig present och jag blev riktigt rörd att min "lillebror" köpt det.......... månaden efter kom firmans räkning på Eurocard, och bland annat det kreditkort han nyttjade. Ja ni förstår, jag fick betala min egen present.

Min lillebror S stämde mig till och med en gång inför Tingsrätten. Ärendet gällde att han ville att jag skulle betala ett stort antal parkeringsböter på hans bil och skälet därtill var att han tyckte jag var ansvarig då bilen stod parkerad utanför mitt dåvarande kontor.

Besvikelserna upphörde inte men är för många för att räkna upp. Nåväl, han var ju min lillebror.

Så här med eftertankens kranka blekhet så borde man ju sett detta mycket tidigare men jag har alltid värnat om honom genom alla år och jag kan inte ens idag vara arg på honom. Jo som storebror till lillebror. Då kan man det men något hat eller så finns inte.

Vad jag försöker säga med detta inlägg. Kan man hjälpa någon för mycket. Har man skuld till vad som sedan händer när saker går snett.

Tack för mig