För mig har det blivit tre stycken. Just nu skild och så kallad ungkarl. Vet inte riktigt hur det känns ännu då det är rätt färskt. Ensamheten är väl kanske det svåraste. Vem pratar man med när man sitter hemma i soffan. Det finns ingen som svarar och umgås med sig själv blir man snart less på. Dessutom -i mitt fall- saknar man givetvis sin livskamrat. Konstigt vore det väl annars. Tiden är inne för för självrannsakan och kontemplation. Man lär sig något av alla händelser i livet, positiva som negativa. Visst kunde man ha agerat och uppfört sig på annat och bättre sätt, känner jag nu så här i efterhand, men det blev inte så.
Under äktenskapet har jag alltid gjort mitt bästa men det räckte inte. Kunde möjligen ha gjort mer eller annorlunda.
Mina fruar var underbara på sitt sätt när jag träffade dom. På vilket sätt dom var det, har jag för länge sedan glömt bort. Det är väl det berömda bakvattnet som gör att minnet förbleknar. Ett äktenskaps upplösning för ju med sig väldigt mycket negativa svallvågor, ilska, besvikelse, ledsamhet och i en del fall så starka känslor som hat.
Min sista fru var verkligen något speciellt. Jag skriver just sista för det är vad det är. Vägs ände vad gäller det. Vi kallar henne rätt och slätt för A.
En annorlunda berättelse.
Vi träffades första gången 1976 då hon flyttade till Vallentuna från Södra Stockholm. Hon var det vackraste jag någonsin sett i hela mitt liv, även om jag var ung. Bara 16 år var jag och A var 13. Trots denna blygsamma ålder uppstod ljuv änglaklang och vi blev kära som få. Fast vi var så unga flyttade vi ihop i en liten Lägenhet på Mörbyvägen 14, i Vallentuna. Jag jobbade som smörjare på Vallentuna Motor och A gick i skolan och jobbade extra hos min mamma på Martin Olsson i Täby. Allt detta kändes helt rätt för oss båda. Vi var ihop i ca 2.5 år. Tyvärr förde livet oss på olika snåriga stigar. och A lämnade mig efter den tiden.
Livet gick vidare och 25 år förflöt. Av en händelse så träffades vi igen efter 25 år. Det kom sig så att jag en dag bara kände att jag skulle försöka få tag på A. Jag ringde helt sonika till hennes mamma. Efter ett par dagar ringde A tillbaka och vi småpratade lite. Jag ljög för henne att jag skulle till min revisor i Vallentuna och undrade om vi kunde ses. Sagt och gjort, så begav jag mig mot A för att träffa henne. Har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Det var obefogat. När vi sågs tog det inte många minuter förrän både jag och A hade teleporterats tillbaka till år 1976. Det var som att trycka på en knapp. Känslorna kom tillbaka på en mikrosekund för oss båda.
Innan jag kunde fatta det var jag inflyttad hos A i Vallentuna. Sedan den dagen gjorde vi allt tillsammans och var så lyckliga som bara vi kunde vara. Vi var ju speciella ju.
Vi reste, gjorde massor av saker ihop och gifte oss i Vallentuna Kyrka ca 18 månader efter. Jag var så nervös så svetten trängde till och med igenom kostymen. Kände mig som jag gick runt i en badbalja eller i hällregn. Den korta biten fram till prästen var milslång. Trodde jag aldrig skulle komma fram. Hela golvet gungade och skakade som en Californisk jordbävning med minst 8.5 på Richter skalan. Det var hemskt men uderbart. Hur det nu gick till så lyckades jag väl ändå svara JA. Minns inte den biten så tydligt.
Livet förflöt och vi var mycket lyckliga men som med mycket här i livet så förändras det ibland och i detta fallet gjorde det så på ett mycket drastiskt och plötsligt sätt. Helt plötsligt var jag skild igen.
Så här ett halvår efter är A borta men min kärlek finns kvar. Den försvinner inte och kan inte springa bort för den har jag satt koppel på i mitt eget hjärta. Den finns där så länge jag väljer att det skall vara så.
Livet är föränderligt. Ta vara på det ni har och hantera det varsamt. Kärlek är som sköraste kristall. Var ömhänt så blir den kvar och går inte sönder. Tag vara på era nära och kära i Juletid och annars.
Tyvärr så tryckte jag nog för hårt och hanterade detta sista kristallglas för ovarsamt..... det sprack till små bitar och gick inte att laga.
Under äktenskapet har jag alltid gjort mitt bästa men det räckte inte. Kunde möjligen ha gjort mer eller annorlunda.
Mina fruar var underbara på sitt sätt när jag träffade dom. På vilket sätt dom var det, har jag för länge sedan glömt bort. Det är väl det berömda bakvattnet som gör att minnet förbleknar. Ett äktenskaps upplösning för ju med sig väldigt mycket negativa svallvågor, ilska, besvikelse, ledsamhet och i en del fall så starka känslor som hat.
Min sista fru var verkligen något speciellt. Jag skriver just sista för det är vad det är. Vägs ände vad gäller det. Vi kallar henne rätt och slätt för A.
En annorlunda berättelse.
Vi träffades första gången 1976 då hon flyttade till Vallentuna från Södra Stockholm. Hon var det vackraste jag någonsin sett i hela mitt liv, även om jag var ung. Bara 16 år var jag och A var 13. Trots denna blygsamma ålder uppstod ljuv änglaklang och vi blev kära som få. Fast vi var så unga flyttade vi ihop i en liten Lägenhet på Mörbyvägen 14, i Vallentuna. Jag jobbade som smörjare på Vallentuna Motor och A gick i skolan och jobbade extra hos min mamma på Martin Olsson i Täby. Allt detta kändes helt rätt för oss båda. Vi var ihop i ca 2.5 år. Tyvärr förde livet oss på olika snåriga stigar. och A lämnade mig efter den tiden.
Livet gick vidare och 25 år förflöt. Av en händelse så träffades vi igen efter 25 år. Det kom sig så att jag en dag bara kände att jag skulle försöka få tag på A. Jag ringde helt sonika till hennes mamma. Efter ett par dagar ringde A tillbaka och vi småpratade lite. Jag ljög för henne att jag skulle till min revisor i Vallentuna och undrade om vi kunde ses. Sagt och gjort, så begav jag mig mot A för att träffa henne. Har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Det var obefogat. När vi sågs tog det inte många minuter förrän både jag och A hade teleporterats tillbaka till år 1976. Det var som att trycka på en knapp. Känslorna kom tillbaka på en mikrosekund för oss båda.
Innan jag kunde fatta det var jag inflyttad hos A i Vallentuna. Sedan den dagen gjorde vi allt tillsammans och var så lyckliga som bara vi kunde vara. Vi var ju speciella ju.
Vi reste, gjorde massor av saker ihop och gifte oss i Vallentuna Kyrka ca 18 månader efter. Jag var så nervös så svetten trängde till och med igenom kostymen. Kände mig som jag gick runt i en badbalja eller i hällregn. Den korta biten fram till prästen var milslång. Trodde jag aldrig skulle komma fram. Hela golvet gungade och skakade som en Californisk jordbävning med minst 8.5 på Richter skalan. Det var hemskt men uderbart. Hur det nu gick till så lyckades jag väl ändå svara JA. Minns inte den biten så tydligt.
Livet förflöt och vi var mycket lyckliga men som med mycket här i livet så förändras det ibland och i detta fallet gjorde det så på ett mycket drastiskt och plötsligt sätt. Helt plötsligt var jag skild igen.
Så här ett halvår efter är A borta men min kärlek finns kvar. Den försvinner inte och kan inte springa bort för den har jag satt koppel på i mitt eget hjärta. Den finns där så länge jag väljer att det skall vara så.
Livet är föränderligt. Ta vara på det ni har och hantera det varsamt. Kärlek är som sköraste kristall. Var ömhänt så blir den kvar och går inte sönder. Tag vara på era nära och kära i Juletid och annars.
Tyvärr så tryckte jag nog för hårt och hanterade detta sista kristallglas för ovarsamt..... det sprack till små bitar och gick inte att laga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar