NÅGRA VILLFARELSER

Isabell
Inne på MA blogg snyftas det nu rejält. En sak som skrivs är att Annikas dotter Isabell sitter och betalar på mina skulder. Borde hon inte hört av sig i så fall. Det mesta här i livet går att styrka med dokument. När jag hörde detta blev jag väldigt ledsen. Jag tog därför reda på fakta. Isabell har själv klantat till sin ekonomi. Enligt kronofogdens register har hon ca 50.000 i skulder tror jag det var, varav inga är mina utan hennes egna försyndelser. Isabell. Om det nu är så som påstås. Kontakta mig! så får vi reda ut detta.

Jag har skrivit mängder med sms till henne de senaste 2,5 åren, jag har skickat minst 33 mail och ringt henne hundratals gånger. Jo varför gjorde jag det. Av flera anledningar. Först försvann hon från jobbet under förebärande om sjukdom. Allvarlig sådan. Det var doktorer hit och undersökningar dit. Efter några månader tyckte jag det var konstigt att Isabell inte uppvisade några läkarintyg. Hon fick ju lönen insatt av firman varje månad. till slut blev jag misstänksam om började fundera. Hon hade tidigare jobbat på vårdboende i Örebro så jag tog helt sonika telefonen och började ringa runt bland de vårdboenden som fanns i området. Efter ett antal samtal fick jag napp. En röst svarade "Isabell är ledig idag men kommer i morgon" Så var det med den sjukdomen. Hon var hur frisk som helst men skaffande nytt jobb istället. Det andra skälet till att jag sökte henne så frenetiskt var att en del företagspost och annat kom till hennes adress. dessa kvitterade hon, vissa var förelägganden som hon kvitterade. Ingenting skickade hon till firman. Man behöver väl inte gå in i detalj för att folk skall förstå att det blev till skada för firman. Emellertid så har jag fortfarande inte fått någon större kontakt med henne. Det skall även sägas att jag alltid såg henne som min dotter. Det gick så långt på slutet att vi skulle upprätta papper för adoption. SORGLIGT, MYCKET SORGLIGT.

Annika
Under de år vi levde ihop och framförallt när vi byggde vårt hus i Örebro hade vi det väldigt bra. Jag trivdes fantastiskt bra med bilarna och hon med. Vi utvecklade hela tiden firman och bodde väl nästan i bilhallen. Det är riktigt att jag hade hand om bilarna för det mesta och Annika present och nostalgibutiken. Det är ju så att detta var ett litet företag och då hjälps man åt med det mesta. Att som det påstås av Annika inne hos MA att konkursen kom som en blixt från klar himmel är naturligtvis bara ett sätt att utmåla sig som en lurad kvinna som blivit förd bakom ljuset av en förhärdad typ som jag. Helt fel. Vi hade många och långa samtal om situationen, vi fick en restskatt när vi fick revision, vi besökte Advokat gemensamt, vi hanterade de olika processerna i tingsrätt och försökte verkligen rädda företaget. Självklart visste hon. Precis som jag. Däremot är det helt rätt att jag sade till henne att det måste bli konkurs. Det fanns nämligen ingen återvändo och man kan inte försöka hur länge som helst.

Den som verkligen tror att Annika inte visste ett smack om någonting är olovligt dum. I och för sig spelar det mindre roll nu.

Lägenheten i Italien.
Det stämmer att jag har en lägenhet i Italien. Är det brottsligt eller.  Lägenheten är ingen Etagevåning med takterass. Det är en lägenhet på andra första våningen i ett fyra våningshus med 70 tals standard. I och för sig skulle det kunna bli en etage våning om van vänder upp och ner på huset :), som jag tidigare skrev.

Oldsmobilen.
Det stämmer att jag köpt tillbaka vår gamla Olds. Är det något fel på det. Det är gjort med pengar som jag förtjänat och har absolut inget med Annika att göra. Den är kontant betald, men jag förstår att det är just den som fick Annika att gå i taket. Det kan jag inte göra något åt och jag kör den när och hur jag vill. Jag behöver inte fråga någon om lov för det, allra minst A och MA.

Nu tror jag att jag svarat på det mesta som påstås och ämnena är för mig utagerade.

ÄKTENSKAP

För mig har det blivit tre stycken. Just nu skild och så kallad ungkarl. Vet inte riktigt hur det känns ännu då det är rätt färskt. Ensamheten är väl kanske det svåraste. Vem pratar man med när man sitter hemma i soffan. Det finns ingen som svarar och umgås med sig själv blir man snart less på. Dessutom -i mitt fall- saknar man givetvis sin livskamrat. Konstigt vore det väl annars. Tiden är inne för för självrannsakan och kontemplation. Man lär sig något av alla händelser i livet, positiva som negativa. Visst kunde man ha agerat och uppfört sig på annat och bättre sätt, känner jag nu så här i efterhand, men det blev inte så.

Under äktenskapet har jag alltid gjort mitt bästa men det räckte inte. Kunde möjligen ha gjort mer eller annorlunda.

Mina fruar var underbara på sitt sätt när jag träffade dom. På vilket sätt dom var det, har jag för länge sedan glömt bort. Det är väl det berömda bakvattnet som gör att minnet förbleknar. Ett äktenskaps upplösning för ju med sig väldigt mycket negativa svallvågor, ilska, besvikelse, ledsamhet och i en del fall så starka känslor som hat.

Min sista fru var verkligen något speciellt. Jag skriver just sista för det är vad det är. Vägs ände vad gäller det. Vi kallar henne rätt och slätt för A.

En annorlunda berättelse.

Vi träffades första gången 1976 då hon flyttade till Vallentuna från Södra Stockholm. Hon var det vackraste jag någonsin sett i hela mitt liv, även om jag var ung. Bara 16 år var jag och A var 13. Trots denna blygsamma ålder uppstod ljuv änglaklang och vi blev kära som få. Fast vi var så unga flyttade vi ihop i en liten Lägenhet på Mörbyvägen 14, i Vallentuna. Jag jobbade som smörjare på Vallentuna Motor och A gick i skolan och jobbade extra hos min mamma på Martin Olsson i Täby. Allt detta kändes helt rätt för oss båda. Vi var ihop i ca 2.5 år. Tyvärr förde livet oss på olika snåriga stigar. och A lämnade mig efter den tiden.

Livet gick vidare och 25 år förflöt. Av en händelse så träffades vi igen efter 25 år. Det kom sig så att jag en dag bara kände att jag skulle försöka få tag på A. Jag ringde helt sonika till hennes mamma. Efter ett par dagar ringde A tillbaka och vi småpratade lite. Jag ljög för henne att jag skulle till min revisor i Vallentuna och undrade om vi kunde ses. Sagt och gjort, så begav jag mig mot A för att träffa henne. Har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Det var obefogat. När vi sågs tog det inte många minuter förrän både jag och A hade teleporterats tillbaka till år 1976. Det var som att trycka på en knapp. Känslorna kom tillbaka på en mikrosekund för oss båda.

Innan jag kunde fatta det var jag inflyttad hos A i Vallentuna. Sedan den dagen gjorde vi allt tillsammans och var så lyckliga som bara vi kunde vara. Vi var ju speciella ju.

Vi reste, gjorde massor av saker ihop och gifte oss i Vallentuna Kyrka ca 18 månader efter. Jag var så nervös så svetten trängde till och med igenom kostymen. Kände mig som jag gick runt i en badbalja eller i hällregn. Den korta biten fram till prästen var milslång. Trodde jag aldrig skulle komma fram. Hela golvet gungade och skakade som en Californisk jordbävning med minst 8.5 på Richter skalan. Det var hemskt men uderbart. Hur det nu gick till så lyckades jag väl ändå svara JA. Minns inte den biten så tydligt.

Livet förflöt och vi var mycket lyckliga men som med mycket här i livet så förändras det ibland och i detta fallet gjorde det så på ett mycket drastiskt och plötsligt sätt. Helt plötsligt var jag skild igen.

Så här ett halvår efter är A borta men min kärlek finns kvar. Den försvinner inte och kan inte springa bort för den har jag satt koppel på i mitt eget hjärta. Den finns där så länge jag väljer att det skall vara så.

Livet är föränderligt. Ta vara på det ni har och hantera det varsamt. Kärlek är som sköraste kristall. Var ömhänt så blir den kvar och går inte sönder. Tag vara på era nära och kära i Juletid och annars.

Tyvärr så tryckte jag nog för hårt och hanterade detta sista kristallglas för ovarsamt..... det sprack till små bitar och gick inte att laga.