Livet är inte bara en dans på rosor.

Livet och dess svängningar.

Jag har ju berättat förut om mitt liv och framförallt om år 2009 som var det värsta i mitt liv. Det kantades av bekymmer, skilsmässa och andra otrevligheter. Det är verkligen inte ett år att minnas.

När jag var mitt inne i "skiten" så tyckte jag väldigt synd om mig själv. Faktum var att det var mest synd om mig i hela världen. Jag förlorade min fru och annat smått och gott. Jag gjorde då som många ömkliga män gör. Jag tog till bästa polaren: Spriten.

Den kompisen och jag var polare länge, varje dag, dag och natt. En kul polare tyckte jag, men ack så destruktiv, men det fattade inte jag. I umgänget med denna polare kom fler problem. Problem med hälsan, diverse ambulansfärder och annat. Hälsan försämrades radikalt. För en tid sedan fick jag diabetes och blev även hjärtopererad. Definitivt inte en hälsosam kombination.

Om man dessutom gör som jag gjort under ett helt år: Misssköter sig, eller rättare sagt medvetet kör kroppen i botten, blir det ju inte särskilt mycket bättre. Det är precis som att tappa ur oljan ur en bil, och sen köra bilen med full kraft så långt det bara går. Resultatet fattar alla, utom jag. Resultatet blir totalhaveri.

Det blev det för mig. Jag har just kommit hem från sjukhus och läkarens bistra min fick mig att förstå. Jag står vid vägs ände. Allra längst ut på kanten. Åt vilket håll går man därifrån. Det valet var inte lätt. Det borde varit lätt om man hade focus, men det var lättare sagt än gjort.

Jag valde. Den 20 april kastade jag ut min polare (Spriten). Får fixa en ny bättre polare att umgås med i framtiden. Det som egentligen fick mig att "vakna" var när jag kom till sjukhuset härom dagen. Blev intagen akut. Nykter faktiskt. Systrarna kom och tog sockerprov. Inget ovanligt utan bara rutin. Efter någon minut blev det ett fasligt rabalder. Folk kom springande. Nålar i armen och nya prover. Jag blev lite skraj för jag förstod ju att något hände. Jag frågade: Hur var resultatet av sockerprovet. Svaret blev: Vi vet inte. Mätaren går inte så långt. Då fattade jag. Min idiot. Hur man man bli så korkad så man medvetet gör tvärsom trots att man är medveten om att det både är fel och skadligt.

Jag har tyvärr inget svar på det förutom att man i en sådan situation är en ömklig fan, men nu är det slut med det. Nu skall det bara bli bättre, och framförallt inga fler akuta sjukhusbesök.

Jag lovar inte mig själv att bli en renlevnadsman men bättre skall det bli. Mitt i all denna soppa hade jag turen att ha en del riktit bra personer kring mig som stöttade mig. Först och främst kan man undra hur dom orkade, men det gjorde dom. Ett särskild tanke går till min bästa polare Herr P och hans fru B, till kompisen D i Nyköping samt till tvillingarna LDJ och MA för all omtanke.

Varför har jag skrivit detta. Jag förstår att det inte har något läsvärde men jag skriver det egenligten av två skäl. Det första är att det är skönt att skriva av sig. En sorts terapi, och dels för att säga till andra i samma situation att det går att resa sig, oavsett hur djävligt det kan synas vara. Gör inte som jag gjorde. Var smartare.