ITALIENSKA MAFFIAN-FÖR DEN INTRESSERADE

La Cosa nostra

Cosa nostra (italienska för "Vår sak") är en benämning på den sicilianska maffian.

Den sicilianska maffian skapades på mitten av 1800-talet, i ett försök att förena sicilianska bönder mot dess gemensamma fiender. På 1950-talet upplevde Sicilien en signifikant ökning inom byggsektorn. Den sicilianska maffian utnyttjade denna situation genom att ta kontroll över byggindustrin och tjänade därigenom betydande belopp. Dess inre organisation och uppbyggnad avslöjades av domaren Giovanni Falcone under 1970 och -80-talen bland annat genom avhoppare som Tommaso Buscetta. Falcone mördades 1992. Våren 2006 infångades den siste kände gudfadern Bernardo Provenzano som jagats i 40 år. Vem som nu leder Cosa Nostra vet ingen med säkerhet.

Idag har den sicilianska maffian utvecklats till en internationell grupp av organiserad kriminalitet. Den har specialiserat sig på omsättning av heroin, politisk korruption och militära vapen. Gruppen är den starkaste och mest aktiva italienska kriminella gruppen i USA, och tros ha runt 2500 medlemmar.

Ibland anses det att Cosa Nostra har medeltida anor, enligt bland annat Tommaso Buscetta, men mycket tyder på att maffian började framträda kring revolutionerna 1848 och 1860 då oredan var total på Sicilien. Dickie anser att tidiga mafiosi stödde revolutionerna med vapen för att förstöra polisarkiv mm. Under denna tid var citronodlingar kring Palermo mycket lukrativa och för att skydda sig mot den lokala adeln bildades nätverket som senare skulle bli känt som Cosa Nostra. För att förstärka banden mellan de lokala nätverken och öka sin vinst, samordnades man. Organisationen spreds snabbt över västra Sicilien.

Under det tidiga 1980-talet pågick en konflikt inom Cosa Nostra, uppemot 1000 personer dog under kriget. Kriget resulterade i att Corleoneklanen fick mer makt inom organisationen, Salvatore Riina blev ledare för den så kallade kommissionen tills han fängslades i början på 1990-talet.

Kriget ledde också till att den då fängslade maffiabossen Tommaso Buscetta med flera andra maffiosi blev informatörer. Buscetta som under kriget förlorat många av sina allierade inom Cosa Nostra blev den klart viktigaste avhopparen då han var den högste inom organisationen som samarbetat med polisen. Hans samarbete med domaren Giovanni Falcone, ledde till maxirättegången där flera hundra ledande mafiosi fälldes. När domen bekräftades 1992 av den italienska högsta domstolen hämnades Riina. Falcone och hans samarbetspartner och vän Paolo Borsellino dödades inom loppet av två månader i bilbomber sommaren 1992. Riina arresterades i januari 1993, hans roll som ledare för Cosa Nostra övertogs så småningom av Bernardo Provenzano. Provenzano tillfångatogs i sin tur 2006 utanför Corleone.

Cosa Nostra består av ett hundratal löst sammansatta maffiagrupper, kallade cosche eller familjer. Dessa grupper "ansvarar" för en by, stadsdel eller ett område och har våldsmonopol inom detta området. Under stora delar av Cosa Nostras historia har familjernas maktapparatur varit maktcentran inom Cosa Nostra, sedan 1950 har den så kallade kommissionen bestående av ett antal starka familjeöverhuvuden fått mer makt inom organisationen. Sedan det andra maffiakriget i början av 1980-talet har allt större delar av makten koncentrerats till Corleonefamiljen.

Vill du läsa mer om La Cosa Nostra så rekommenderar jag boken Cosa Nostra som du hittar här

Capofamiglia - (familjens överhuvud)

Consigliere - (rådgivare)

Sotto Capo - (underkommendör)

Capodecina - (gruppledare)

Uomini D'onore - ("män av ära")

Camorran
Ursprunget av begreppet "Camorra" är omdebatterat. En hypotes är att namnet härstammar från en grupp av några privata vakter som var verksam på Sardinien och senare i Neapel under 1600-talet. Redan på 1800-talet förekom benämningen tillsammans med namnet "Bella societa' riformata" ("Det fina återförenade sällskapet"). Detta var ett slags hemligt sällskap som upprätthöll något slags ordning i samhället, ibland i öppen samverkan eller maskopi med den kungliga polisen. Vid den tiden försörjde sig camorristerna genom att ta ut ett slags skatt från olika verksamheter, som lotto, gatuförsäljare, koppleri, etc.


Camorran fick en ny roll efter Italiens enande (1861) i de fall där de nationella myndigheterna sågs som en ockupationsmakt som de fattigaste i Neapel och i omgivningar inte kände igen sig i. Där den italienska staten misslyckades med att integrera syditalienarna i samhället utgjorde Camorran ett alternativ och en lokal maktfaktor i myndigheternas skugga.

Den moderna Camorrans uppkomst
Camorran utvecklades till en modern kriminell organisation i samband med de allierades invasion av Italien under Andra världskriget år 1943. Den amerikanska flottans underrättelsetjänst ONI använde sig av några italoamerikanska gangsters med inflytelserika kontakter i Italien för att underlätta, om inte möjliggöra, ockupationen av Italien söderifrån. I samband med ockupationen fick ledande camorrister och andra personer med ett tvivelaktigt förflutet amnesti, bland dessa den blivande borgmästaren Lauro och den amerikanske gangstern Lucky Luciano (vars roll i samband med invasionen måste ha varit central)

Neapel blev omedelbart vid krigets slut ett centrum för den svarta marknaden, medan olagliga verksamheter som cigarettsmuggling och prostitution expanderade explosionsartat. Neapel blev huvudsäte för NATO i södra Europa medan Camorrans ekonomi blomstrade i en stad full av militärer och krigsdrabbade civila.

Begreppet camorra blev under modern tid ett samlingsbegrepp för olika kriminella organisationer. Dessa har vissa gemensamma drag men saknar en samlande enhetlig struktur, något som däremot karakteriserar den sicilianska maffian enligt bl a Giovanni Falcone. Camorra kunde fortfarande indelas i "familjer" eller klaner fram till 1980-talet då ledaren Raffele Cutolo försökte centralisera camorra-familjerna i en maffialiknande struktur. Detta misslyckades och ledde till en långdragen fas av ständiga konflikter klaner emellan som då och då ser vinnande kartell ha övertaget. Sedan ungefär tjugo år har camorra utvecklats till en mängd organisationer som - istället för att sträva efter att behålla sitt kontroll över ett visst lokalt område - blickar till nationella och internationella arenor i syfte att idka laglig och ibland olaglig näring.

Det man idag kallar camorra är med andra ord en mängd fragmenterade grupper som ofta är i konflikt med varandra. Den största skillnaden med camorrans tidigare historia är uppkomsten av en mängd olika företag som pendlar mellan lagliga och olagliga verksamheter i 2000-talets globalisering. Dessa företag har inte längre funktionen att tvätta pengar som resulterar från brottslig verksamhet. De är tvärtom vinstgenererande aktörer i den globala finansen. Camorraföretagen specialiserar sig i avfallshantering, turism, etc; dock är de särskilt aktiva i distributionen av textilier och livsmedel i Europa och världen. Denna samtida, mera anonyma natur har gjort att Camorra numera kallas "o' sistema" ("systemet") i Neapel.

Systemet - Camorra ansvarar tillsammans med Kalabriens brottsliga organisationer 'Ndrangheta för större del av den europeiska drog- och vapenhandeln.[3] Camorristernas verksamheter och kopplingar har spårats i praktiskt taget alla europeiska länder (bland annat Frankrike, Spanien, Tyskland, Skottland, Norge, Finland, etc. ) samt många länder i världen, i synnerhet Kina, USA och Ryssland. En del av Camorrans inkomster kommer från sophantering genom att dumpa miljöfarligt avfall i naturen.

Särskild uppståndelse väcktes sommaren 2008 i samband med avslöjandet av Casalesi-camorristernas försök att ta över det berömda fotbollslaget SS Lazio

För åren 2005-2007 var följande uppgifter aktuella för Camorra-relaterade aktiviteter:

3,1 miljarder euro i omsättning för olaglig handel eller hantering av djur.

23 miljarder euro i omsättning genom miljörelaterade brott år 2007 [7]

Vapenhandel ger Camorran 2 020 miljoner euro inkomster varje år. Knarkhandeln omsätter 7 200 miljoner euro per år.

Enbart i staden Neapel och regionen Campania har minst 228 människor mördats av Camorra mellan åren 2005 och 2007.


´Ndrangheta
'Ndrangheta (efter det grekiska ordet ἀνδραγαθία, andragathía, heroism och dygd) är benämningen på den typ av maffia som har sitt ursprung, och som verkar i Kalabrien på Italiens stövelspets. Liksom den sicilianska maffian sysslar 'Ndranghetan med beskyddarverksamhet, politisk korruption och narkotikahandel. Dessutom är det inte heller ovanligt med kidnappningar i utpressningssyfte inom 'Ndranghetan.

Det är sannolikt att 'Ndranghetan inte är lika välorganiserad som den sicilianska maffian, och blodig rivalitet mellan olika familjer är vanligare i Kalabrien än på Sicilien. Däremot är den brottslighet som dessa bedriver i stort identisk med de överiga organisationerna.

EN BARNDOMSVÄN OCH JAG

Detta skriver jag inte för att kasta skit på någon eller något utan mer för att jag själv undrar hur det kan bli så fel när man har goda intentioner och vill hjälpa eller stötta någon.

Min barndomsvän, vi kallar honom S. Vi träffades i Vallentuna när vi var ca 3 år gamla. Våra fäder jobbade tillsammans och mammorna var hemmafruar som var brukligt när vi växte upp på 60 talet. Vi gick i samma klass i Hjälmstaskolan i alla år. Vi var tillsammans i stort sett varje dag. När vi blev tonåringar började vi naturligtvis med öl och tjejer. Det blev en hemskt intensiv period med mycket öl kan jag lova. Några brudar blev det väl med. Dessutom en hel del busstreck. Det viktigaste för oss var att fixa öl till fredan. Det var fokus på det. Ingenting annat gällde. Vi tog till alla knep som fanns för att fixa 29,90 som tio öl kostade hos Sillstryparn. Sillstryparn, alltså Fiskhandlarn nere i Centrum. Tror det är en skönhetssalong där med. Han var kanonbra. Vi förfalskade mitt Hemvärns leg med bläckpenna men det såg fördjävligt ut. Alla avslöjade tricket, utom just Sillstryparn så det var bara för oss 16 åringar att köpa hur mycket öl vi ville ha. På bolaget i Täby gick det däremot inte alls lika bra. Vakten tog leget och vi sprang.

Några fler trick vi tog till var att pantsätta farsans myntsamling när dom var på semester i Italien. Gud så mycket öl vi fick för pengarna. Problemet var bara att vi måste fixa tillbaka myntsamlingen innan farsan kommer hem om en månad. Det blev en stressig tid men vi lyckades med snäv marginal. Faran var över.... för denna gången. En annan gång lyckades vi byta farsans skidstavar mot öl hos Sillstryparn. Det gjorde ju ingen tyckte vi då farsan för länge sedan slutat åka skidor. Han saknade dom aldrig och vi fick det som vi var ute efter.


S och jag var faktiskt som bröder. Vi gjorde allt ihop. Vi var mycket på västkusten hos hans föräldrar på sommarloven. Det var party jämt. Det var vår lyckliga tonårstid.

När vi kom upp i vuxen ålder började jag med affärer. Vem anställde jag då. Jo, just S. Vi fortsatte hänga ihop. Han var ju min lillebror. Då gör man så.

Tyvärr gick det lite snet för S senare men idag är han vad jag vet helt ok. Under hans problemfyllda period så fortsatte han med "alla knep för att köpa öl" Dessa bestod i att sälja firmans tillgångar som vi hade i lager vilket tog mig mycket lång tid att upptäcka. Nåväl, han var ju min lillebror. Vi fortsatte att jobba och kampera ihop.

Jag backade alltid upp honom med pengar när han behövde men besvikelserna kom slag i slag. Droppen för mig var nog när jag hade kalas och firade min 30 års dag. S kom och gratulerade och hade köpt svindyra Orreforsskålar och massor med kristallglas. det var verkligen en överdådlig present och jag blev riktigt rörd att min "lillebror" köpt det.......... månaden efter kom firmans räkning på Eurocard, och bland annat det kreditkort han nyttjade. Ja ni förstår, jag fick betala min egen present.

Min lillebror S stämde mig till och med en gång inför Tingsrätten. Ärendet gällde att han ville att jag skulle betala ett stort antal parkeringsböter på hans bil och skälet därtill var att han tyckte jag var ansvarig då bilen stod parkerad utanför mitt dåvarande kontor.

Besvikelserna upphörde inte men är för många för att räkna upp. Nåväl, han var ju min lillebror.

Så här med eftertankens kranka blekhet så borde man ju sett detta mycket tidigare men jag har alltid värnat om honom genom alla år och jag kan inte ens idag vara arg på honom. Jo som storebror till lillebror. Då kan man det men något hat eller så finns inte.

Vad jag försöker säga med detta inlägg. Kan man hjälpa någon för mycket. Har man skuld till vad som sedan händer när saker går snett.

Tack för mig

Smert spionem hela storyn

 

Smert Spionem är Ryska och betyder Död åt Spionerna.Nu skall jag berätta om en episod som hände i slutet på 80 talet. Vill minnas att det var 1989 men årtalet kan kvitta.Det var då kalla kriget var aktuellt. Alla Öststater var verkligen Öststater med allt vad det innebär. Allt var rigoröst reglerat och kontrollerat. Militärer, poliser och underrättelsetjänst fanns överallt. Allt var noga övervakat och misstänksamheten mot västerlänningar var stor.Denna episod börjar i Nynäshamn: Jag och en bekant hade bestämt att åka över till Polen. Vi tog färjan från Nynäshamn till Świnoujście vilket är en hamnstad i Polen. Vi var helt okunniga i vad Östblocket stod för eller hur sakerna fungerade.Idén med resan var att försöka köpa fastigheter i Polen och även ett sjukhus som heter Santa Monica. Det finns kvar än idag.Vi klev ombord på färjan. En luggsliten farkost. Riktigt risig. Man började ju undra om den flyter.Det var lite storm så det gjorde ju inte sken bättre. När vi kom ombord så kom vi på att vi nog borde växla lite pengar.En tjock Öststatsmatrona satt bakom glas i en liten skrubb på båten. Hon såg precis ut som en förre detta Rysk kulstöterska. Tjocka och väldigt korta armar och lika korta fingrar som liknade prinskorvar. Man kunde inte undgå att känna svettlukten genom den lilla luckan där hon satt. Huga vilken stank. Minns så väl att hon hade en storblommig klänning på sig i blått. Någon passform var det knappast. Man fick visionen av en stor båt med en pressenning över. Då kan ni tänka er vilken skönhet hon var.Hon kunde ingen engelska. Endast Polska och Ryska vilket inte vi kunde. Nåväl, jag slängde fram 5.000 kronor i luckan. Damen stirrade på mig som om jag var tokig och pratade på som en kulspruta. Jag begrep ingenting. Så sakteliga började hon ta fram Polska Sloty som valutan hette. Jag trodde inte mina ögon. Hon travade upp bunt efter bunt med banderoller på. Det blev en ansenlig hög måste jag säga. Vi blev tvungen att ta alla pengarna i en plastpåse.Jag konstaterade. Jag var helt plötsligt mångmiljonär, om än i Polsk valuta.Vi gick vidare på båten för att äta. I handen bar jag min penningpåse. Den var rätt tung. Vi kom till båtens restaurang. En svart och vit klädd elegant kypare tog emot oss. Han räckte oss varsin Meny som vi tittade i. Vi bestämde oss för varsin rätt. Ingen av dessa rätter fanns???Jag började fundera på alternativ. Inte ens de alternativ som jag ville äta fanns??. Det visade sig att man bara hade en rätt av alla de som fanns på matsedeln så det var ju inte mycket att hurra för men vi var ju tvungna att äta, så skinkstek fick det bli.Vi åt vår middag. Skinkstek, vet inte det ja. Smakade mest som panerad disktrasa. Däremot fanns ett ohyggligt utbud a sprit. Två sorters vodka. Båda Ryska. Så fick det bli.Efter avslutad måltid ropade jag på kyparen och begärde att få notan. Notan kom och jag började leta i min plastpåse efter lämpliga valörer då kyparen sade: No sloty, Only Dollar!!!Helt otroligt. Här satt jag med miljoner Sloty som tydligen inte gick att använda. Efter viss parlör med kyparen fick vi ändå betala..... i Svenska Kronor.Jag tyckte det var konstigt att det inte gick att betala i lokal valuta men det var ju bara att gilla läget.Kvällen var slut och jag begav mig till min hytt. Apropå hytt. riktigt gammal, sliten och äcklig. Ändå var det den bästa hytten på båten, eller enda, fick aldrig det klart för mig. En eländigt snal brits, inredning i porr rött, äcklig gammal beige heltäckningsmatta, inrökt sedan minst 50 år. Fy farao. Somnade trots allt in vad det led. Natti natti.Morgonen nalkade sig och båten tuffade in till kajen i Polen. Tittade ut genom rutan. Regn. Det hade varit en stormig natt på båten och inte blev det mycket sova heller. Var mest orolig över att båten skulle sjunka som en sten till botten. Låg och lyssnade halva natten. Olika ljud hördes som jag tyckte var onaturliga, klonk, gnissel och annat. Var övertygad om att man skulle hamna på sjöbotten. Det gjorde jag inte.Gudskelov. Kajen var nära. Jag gjorde mig i ordning. Någon frukost hanns inte med men vad gjorde det. Ville bara av båten. Landgången lades ut. Tror jag var en av de första som gick eller rättare sagt småsprang av båten. Man ville ju ha fast mark under fötterna.Jag och mitt sällskap kom således helskinnade av denna risiga skuta. Vi började leta efter taxi. Inte en bil så långt ögat nådde. Husen där i hamnen var bara gråa. Hela intrycket var grått. Det gick några människor förbi där vi stod. Dom såg lika gråa ut dom. Dom såg dystra ut hela bunten. Hela intrycket av samhället, människorna och deras sinnen var mycket deprimerande. Det var verkligen ett förtryckt samhälle vi kommit till. Husen var skamfilade. Inte underhållna på länge, putsen på husen hade för länge sedan fallit av här och där, och något underhåll var tydligen inte att tänka på. Såg ut lite som att det varit krig i samhället. Skabbigt och skamfilat. Människorna hade kläder i samma tappning. Dessa kläder såg ut som att vara från 40 talet. Vart hade vi kommit?Vi stod där i regnet och blåsten och funderade på hur vi nu skulle göra. Vi hade klart för oss vilket hotell vi skulle ta in på, men hur tusan skulle vi komma dit.Rätt som det var kom en sådan skamfilad man och började prata på Polska med oss. Det enda ord jag förstod var TAXI och han vinkade att vi skulle följa efter honom. Vi gick runt ett hörn och där stod hans bil. Nja mycket till bil var det ju inte. En mycket rostig Mercedes, årsmodell tidigt 70 tal skulle jag vilja säga.Vi beslutade dock att kliva in i bilen och följa med. Jag gav killen lappen med hotellets namn på. Han pladdrade på Polska och startade bilen. Den var nog inte servad på länge. När han startade kom det bara svart rök och luktade hemskt, men snart var vi i rörelse. Färden gick in mot stadens centrum.Vad det led så såg vi hotellets neonskylt lysa och jag kände mig väldigt lättad. Bilen parkerade invid hotellet och mannen började åter pladdra på, på sitt obegripliga språk. Vi förstod ingenting. En dörrvakt vid hotellet kom emot oss. Tror han var någon sorts Polis eller milis. Hurra han kunde några ord Engelska. Han pratade med chauffören och sen gick det upp ett ljus. Han ville ha betalt…. I dollar!!Suck. Är det ingen som vill ha Sloty. Vi har ju en hel påse med cash. Jag visade chauffören påsen och försökte få honom att ta några buntar. För mig kunde han få allt, bara vi kom in på hotellet.Det visade sig inte vara så lätt. Han hade höjt rösten en del nu, och flaxade med armarna. Det enda jag förstod var ordet DOLLAR.Jag pratade med Polisen som hade kommit till vår hjälp och han visade med sina armar att jag skulle följa med in på hotellet och växla till mig lite Dollar. Jag hängde med. Kom fram till receptionen. Polisen pratade på och receptionisten nickade och såg faktiskt riktigt vänlig ut. Det beslöts att jag skulle växla till mig 100 Dollar. Jag började lägga upp mina sedelbuntar på disken med Sloty. Herregud vilket liv det blev. Receptionisten skakade på huvudet så vilt att jag nästan blev orolig att det skulle falla av. Verkade inte som att någon i Polen hade någon kärlek till deras egen valuta Sloty. Helt Dollarfixerade. Jag började packa ner mina polska pengar igen i plastpåsen. Började misströsta och känna att paniken kom.Då skriker receptionisten att han vill se passet. Inte så svårt. Han blänger och vänder och vrider på det. Den vänliga receptionisten hade i ett nafs förvandlats till någon form av hårt granskande privatpolis. Nu kändes det inte så lustigt längre.Efter en stunds parlör med receptionisten och med benäget biträde av den hittills så vänlige polisen så får receptionisten klart för sig att vi bokat rum. Kommer nu inte ihåg vad det kostade men jag tog upp en bunt pengar för att betala. Icke sa Nicke. Inte en Sloty ville han ha. Endast Dollar och det hade ju inte jag.Jag lyckades förklara att ok, jag växlar in lite Svenska pengar då, till Dollar. Han tog mina Svenska kronor och började slå och hamra på en enorm räknemaskin stor som nutidens Microvågsugnar. När han misshandlat denna ålderdomliga maskin en stund beger han sig iväg till något bakomliggande kontor. Där stod jag och den vänlige Polisen. Något förvirrad kände man sig.Receptionisten kom tillbaka och sade att han nu växlat till Dollar och att rummet var betalt. Han överräcker sen alla Dollar till den vänlige Polisen som raskt beger sig ut ur hotellet. Vad farao. Var det inte mina dollar eller?Jag går efter Polisen som när jag kommer ut står och pratar med Chauffören?? Han överräcker lite Dollar till honom och chauffören sätter sig genast i bilen och åker därifrån. Polisen säger några fraser på Polska…. tror jag och beger sig därifrån han med. Där står jag och mitt resesällskap.Vad hände. Jag växlade in 2.000 Svenska kronor. Åkte en kort tur med svarttaxi och betalade rummet för en natt. Kostande det 2.000 kronor. Vart tog resten av pengarna vägen. Kom sen på. Var är passet??Fortsättning följer i Smert Spionem, del 2, när jag får lite inspiration.KGB eller Kommittén för statssäkerhet (ryska: Комитет государственной безопасности, Komitet gosudarstvennoj bezopasnosti ministrov SSSR)

Fortsättning på Smert Spionem, del 1 som Ni hittar längre ner.Vi stod sålunda utanför hotellet efter att snöpligen blivit lämnade i "sticket" av såväl vår svarttaxichaufför som den tidigare så vänliga polisen som i en hast förbyttes till en girigman så fort han fick lite Dollar i handen. Nåväl. Han behövde dom säkert bättre än vad jag gjorde, så väl bekomme.Vi gick in i hotellet. Det var ett "lyxhotell". Vi hade varsin s.k svit. Vi fick våra nycklar utan problem av den hårt och tidigare granskande Portieren som blev privatpolis. Vi tog hissen upp till rummen och överenskom att vi skulle ses i lobbyn om ett par timmar. Jag låste upp min dörr och gick in!Något lyxhotell var det knappast med våra mått mätt, men ett stort rum var det även om min föreställning om en Svit var något helt annat.Jag tittade runt lite i rummet. Gick in i badrummet. Fy!!! Gammalt, slitet men det verkade vara välstädat i alla fall. Det var bara att gilla läget.Gardinerna i fönstren var säkert från 40 talet. Långa ända ner i golvet. Lila till färgen och vägde säkert 50 kilo styck. När jag rörde vid dom för att dra ifrån och släppa in lite ljus så dammade det som en storm i Sahara öknen. Det var nog inte så rent i alla fall.Ingen minibar fanns. Tv ja vad bra. Slog på den. Fullständigt obegripliga kanaler. Någon eller några Polska kanaler men övervägande Ryska kanaler. Begrep inte ett skvatt, men titta på de rörliga bilderna kan man ju göra. Bättre än ingenting i alla fall.Jag lade mig på sängen för en liten tupplur. Somnade in, väcktes av ihärdiga knackningar på dörren. Utanför stod en bastant kvinna. Gestikulerade och smattrade på Polska. Hon for in som en virvelvind i rummet. Började byta handdukar trots att dom var rena. Slet ur sängkläderrna, bäddade om och städade lite till. Jag begrep ingenting men försökte förstå och till slut så gick ett ljus upp.Hon fixade till rummet lite extra noga. Vi var ju Västerlänningar. Då var vi tydligen viktiga. Rummet dög tydligen åt Polacker men inte åt oss. Då skulle det fejas.Damen gjorde klart sitt. Gick därifrån. Måste säga att jag var mer tillfreds med rummet nu, än förut, även om det egentligen inte skett så mycket. Det var nog bara en mental känsla.Gick återigen och lade mig på sängen för en kort vila. Vaknade på slaget då vi skulle ses i lobbyn. Gjorde mig hastigt i ordning och tog hissen ner till lobbyn där jag återigen såg min resekompanjon.Han stod mitt i en klunga av människor. Vafals, jag såg minst fyra mikrofoner och två TV kameror. Det talades vilt på Engelska. Vad var detta???Det visade sig att såväl Polsk som Rysk radio och Television fått nys om att vi var i landet för att investera i Fastigheter. Vi blev intervjuade av Tv och Radio med massor av frågor om vad vi gjorde där, vad och var vi skulle investera. Vi var tydligen högintressanta.Inslaget gick i Polsk Tv redan samma kväll. Lite overkligt att se sig själv i Polsk och Rysk Tv men visst var det både spännande och roligt. Efter avslutade intervjuer gick vi ut på "stan" för att bese densamma. Det fanns inte många affärer. De som fanns sålde antingen hemstickade produkter eller kristall. Inte mycket att se och köpa alltså.Vi var nu hungriga. Tog första bästa restaurang. en sylta närmare bestämt. Inte mycket mat hade dom heller men det hade vi ju redan tidigare insett. Det fick bli Rysk Rödbetssoppa (Borsjtj) och till varmrätt någon form av oidentifierbar biff. Vad som var nedmald i denna biff ville man nog inte veta men man var ju tvungen att äta. Efter avslutad måltid skulle vi ånyo betala. Gissa i vilken valuta. Alldeles rätt. Dollar, Dollar och åter Dollar.Jag hade dock med mig några buntar Zloty som fick bli dricks. En bunt pengar fick tanten och hon sken som en sol. Hon kan handla för Zloty men inte vi. Vilken orättvisa.Vi lämnade restaurangen. Gick till hotellet, och baren. Där hade dom i alla fall viss imoprtsprit så vi ratade den Ryska Vodkan. Det fick bli en Scotch Whisky. Vilken känsla. Magen spann som en katt. Det blev några sådana tills vi bestämde oss för att göra kväll.Nästa dag skulle bli ansträngande. Färden skall då gå till staden Szczecin (Stettin) för att bese några fastighetsobjekt.

EN ALTERNATIV JULSÅNG?

Denna har jag inte skrivit själv utan med berått mod stulit från Monica A. Hoppas hon förlåter mig för det.

Nu i  snart Juletider kanske denna kan vara ett alternativ till Hej tomtebubbar. Den är i alla fall mycket roligare....... tycker jag. Skicka den gärna till vänner och bekanta.

Klicka på sångens text så kommer den upp i läsbart format.

HUR JAG SNUVADE CAMORRAN

Under denna rubrik kommer jag att posta en del självupplevda saker under min tid som affärsman Sverige, Europa och i viss mån USA. Denna del handlar om, och är en fortsättning av min bekantskap med Hans Björnsson, (se Björnligan).

Historien börjar med att vi alltjämt jobbar som affärsmän i min firma i Stockholm, närmare bestämt belägen i Diplomatkavarteren i Stockholm, närmare bestämt på Baldersgatan.


Denna episod handlar om en resa till Lugano i Schweiz. Lugano är en fascionabel ort belägen vid Luganosjön intill gränsen till Italien. I lugano talas Tyska, men framförallt Italienska som är huvudspråket trots att Lugano ligger i Schweiz.


Historien börjar här: Jag och Björnsson skall åka på affärsresa. Affärens upplägg är att göra en bankfinansiering. Själva idén är att köpa en bankväxel av UBS, United Bank of Switzerland. Beloppet var astronomiskt. Ävn om ni tänker på ett belopp i ert sinne så lägg till minst tre nollor så kommer ni kankse i närheten. Hisnande belopp som skulle räcka till att driva alla sjukhus i Sverige i ett år.


För att kuna åka till Lugano och köpa detta bankinstrument måste vi ju ha pengar. Det hade vi inte. Efter viss efterforskning och goda kontakter i affärsvärlden, bl.a med vissa företag i Wallenberg sfären, Svenska Fläkt (not: Curt Nicolin) så etablerades kontakt med ett finanshus i London. Helt sonika åkte vi till London i tron att vi var de största och mest inflytelserika affärsmännen på denna jord. Vi hade ju kostym, vita manschetter och varsin portfölj. Vad mer behövdes för att bli miljardär.


Mötet i Londom med finanshuset tog två hela dagar. Vi lade fram alla fakta för affären och redogjorde för den. Vår förtjänst skulle bli 10%, dvs 12 miljoner us dollar. Då förstår ni hur mycket pengar den totala affären handlade om. Summan av kardemumman blev att vi fick ett löfte om att låna pengarna för affären under vissa förutsättningar.


Med detta i bagaget och en euforisk känsla av välbefinnande och upphöjdhet till Gudars nivå åkte vi till flygplatsen för vidare färd mot Lugano. Jag ringde vår kontakt i Lugano som hette Mario och meddelade detta.


Vi kunde knappt bärga oss förrän Swissair landade på Klotenflygplatsen i Zurich. Därifrån bytte vi plan till Crossair som tog oss till den lilla flygplatsen i Lugano.


Vi kliver av, fortfarande berusade av självkänsla och odödlighet. Vad skådar vårt norra öga. Mario möter med Limousine. Jag förstår att det är svårt att ta in detta och säkert tänker ni, vilken skitpratare. Det skulle jag med kanske tro och säga men så här var det och betydligt värre blir det, kan jag garantera.


Vi kramade om Mario på känt Italienskt maner även om vi inte var i Italien. Italienska pratade jag i alla fall med honom. Är skaplig på det språket då jag har mina systrar i Italien och själv tillbringat lite tid där.


Vi klev in i Limon och färden startade. Mario sade att nu skulle vi köra till hotellet så vi fick lämna bagage och relaxa lite. Färden tog inte lång stund, utan vi kom till ett litet pittoreskt Hotell med blå fönterluckor vill jag minnas det var. Vi och väskorna lastades ur. Vi gick alla in på hotellet och när vi kom in var det helt tomt förutom portieren och en kille i kostym som stod vid hissen. Jag reflekterade inte mer på det utan vi åkte upp till rummet. Mario hade sagt tidigare, jag hämtar upp er i morgon. Jag och Björnsson blev ensamma på rummet.


Björnsson och jag som var lite trötta efter resan Stockholm-London-Lugano korkade upp en flaska whisky. Har för mig att det var Ballantines. Vi tor en stor sexa var och kopplade av och berömde oss för hur fantastiskt duktiga internationella affärsmän vi var. Vi var antagligen de enda som tyckte det när vi nu ser i bakcspegeln.


Sagt och gjort. På klockslaget kommer Mario och hämtar oss och färden går till en närbelägen nattklubb. Där var mycket folk, klockan var ca 10 på kvällen. Vi visas upp till en särskild avdelning i klubben som var lite avskild. Där var dukat ett bord för ca 15 personer. Där fanns en del otroligt snygga madamer och........ En äldre herre som vi kan kalla för Guiseppe. Senare förstod jag att det var denne som var första fiolen coh bestämde och styrde de andra betalda lakejerna.


Det hälsades och småpratades bland alla gäster. Vill minnas att det var ungefär lika många män som kvinnor. Var kvinnorna kom från vet jag inte men man nog ana vilken typ av damer det var. Elegant och utmanande klädda.


Jag och Björnsson satt bredvid "hövdingen" och Mario och samtalade om morgondagens möte. Hövdingen sade att vi skulle träffa Högsta bankchefen på banken kl 11.00 i morgon. Vi kallar bankchefen för Pietro. Vi var exalterade och kunde ju inte tänka på något annat än att vi hade en jätteaffär inom räckhåll. Detta gjorde kanske att åtminstone min vaksamhet inte var så stor utan man ville ju att detta skulle fungera. Kvällen förflöt med extremt god mat, dryck och musik.

Framåt nattkröken blev vi körda tillbaka till hotellet och bestämnde med Mario att hans skulle hämta oss en halvtimme före utsatt tid på hotellet för vidare färd mot det inplanerade bankmötet.


Morgonen kom. Lite tung i huvudet var man allt men efter en dusch och hotellfrukost var man redo. Vi gick upp på rummet och väntade på Mario. På slaget 10.30 knackar det på dörren. Björnsson reser sig och öppnar dörren. Mario stiger in. Han berättar att det blivit lite ändrade planer. Bankchefen Pietro är ute på ett kundbesök så han kommer direkt till oss på hotellet. Det ter sig nu i efterhand som ett mycket märkligt agerande men just då reagerade jag inte på det. Det enda som hägrade var just affärens genomförande.

Bankdirektören kom tillsammans med Hövdingen. De gick in i årt hotellrum. Med sig hade dom två bistra herrar i mörka kostymer. Vi var nu sammanlagt 7 personer i vårt hotellrum. Aningens märkligt bankbesök. Trots detta så började mötet med olika frågeställningar om hur man skulle utväxla UBS bankgaranti och framförallt betalningen från London till UBS. Bankdirektören hade med sig en hel del officiella bankhandingar med massor av stämplar och signaturer på vilka han sade skulle skickas till London för att herrarna i London skulle överföra pengarna. Jag granskade handlingarna och kunde inte se något som var fel, även om jag nu var relativt okunnig om Italienska bankinstrument.

Mötet fortgick och led mot sitt slut och alla överenskom att Björnsson och jag skulle kontakta London och se till att dom fick dessa handlingar, allt i akt och mening att utbetala detta astronomiska belopp till banken UBS i Lugano. Allt verkade fri och fröjd.


Mötet upplöstes och alla herrar gick efter överenskommelse att mötas igen nästa dag, samma tid och plats.


De enda som var kvar på hotellet var Björnsson och jag. Vi bestämde oss sedan för att gå ut och titta lite på omgivningarna, dvs flanera på stan. Vi vandrade runt vackra Lugano med dess fina omgivningar och Luganosjön. Otroligt vackert och framförallt ett behagligt klimat.


Efter en stund så sade Björnsson, jag tror jag går tillbaka till hotellet och vilar lite så kan vi ses sen. Ok, jag stannade kvar och gick vad det led och satte mig på ett café och tog en öl. Funderade på den aktuella affären och vad som sades på mötet. Jag tyckte en del saker numer var konstiga. Varför träffas på hotellet, varför dessa bistra gubbar på hotellet som såg ut som "vakter". Kanske inbillade jag mig bara tänkte jag. Nåväl, efter min öl så tog jag en sväng på stan och tittade lite i affärer. Jag passerade då banken UBS. Stannade till utanför och funderade. Situationen kändes inte helt bekväm. Lite fjärilar i magen kom det allt. Jag fick ett infall att gå in till banken och fråga efter bankdirektören då jag hade en ytterligare fråga.


Jag gick till en pulpet i banken där en manlig tjänsteman satt och frågade om jag kunde få träffa Pietro, direktören.


Då fick jag en chock. Mannen bakom pulpeten svarade: Tyvärr Signore men den du söker har slutat för ca en månad sedan.


Nu snurrade tankarna som en virvelvind i huvudet på mig. Slutat?? men vem var det vi hade träffat. Var det direktören. Allt var ett sammelsurium i huvudet och plötsligt föll allt på plats. Mario, Hövdingen, de bistra killarna på hotellet, den konstiga mötesplatsen, dvs hotellrummet, direktören.


Detta var ju ett set-up. Inte äkta, bara ett försök att komma åt de pengar som skulle skickas från London. Tänkte på de bistra vakterna på hotellet. Fy tusan, dit går jag aldrig mer tillbaka, men vad göra med bagaget. Vad göra med Björnsson som var på hotellet.


Jag tog ett ögonblicks beslut: Jag ringde Björnsson och skrek i telefonen. Jag har varit på UBS, dirren finns inte. Allt är bluff. Gå lungt ut ur hotellet och ta en taxi till flygplatsen så ses vi där. Skit i bagaget men snabba dig på.


Vi avslutade samtalet och jag tog första bästa taxi ut till flygplatsen i Lugano. Väntade nervöst på Björnsson. Tittade mig omkring hela tiden och såg misstänkta Maffiosos i varenda människa som gick förbi. Tiden gick i snigelfart. Helt plötsligt bromsar en taxi in och Björnsson hoppar ur. Jag säger. Kom nu så tar vi första bästa flyg härifrån. Vi gick in för att köpa biljetter till Zurich och hade tur att ett plan gick inom en timme, men gode gud vilken lång timme. Jag hade puls på 180 och svettades floder. Jag var helt övertygad om att om vi hade stannat och affären hade lyckats skullee vi inte levt idag. Fullständigt övertygad.


Man ropade vad det led om boarding av vår fligt. Jag vågade inte slappna av ännu. Det kan fortfarande hända något. Björnsson var nog nervös han med. Han sade inte ett knyst. Till slut så fick vi gå ombord på planet coh dörren stängdes. Planet började taxa ut. Planet lyfte och jag kände hur spänningen släppte. Vi var i luften, säkra, levande.


Fröken får jag beställa 2 whisky. Dessa kom och jag tror jag svepte båda på en mikrosekund.


Vi hade överlevt. Vi var på väg hem, men utan någon packning alls men det kändes för stunden som en liten förlust med tanke på att vi hade livet i behåll.


Vi bytte plan i Zurich och landade enligt tabell på Arlanda. Björnsson och jag tog varandra i handen och lovade högtidligt.



ALDRIG MER LUGANO OCH INGA FLER ITALIENARE.

Copyright Roland Larsson 2009

Bokrecention

Igår Lördag började jag med något som jag inte gjort på säkert 8 år. Jag högg tag i en bok och började läsa.

Jag blev förärad denna bok av Monica Antonsson, som skrivit den. När jag fick den så slängde jag den i ett hörn och tänkte "Äsch, den ska jag inte läsa. "Tanttrams". I går lördag var jag hemma och bara latade mig och tänkte. Vad göra? Kanske skulle jag ge boken en chans i alla fall. Sagt och gjort.

Lade mig bekvämt i soffan, lite musik, slog upp boken och började.

Första 3 sidorna var lite tröga men jag minns att böcker ofta är så. Första delen av de flesta böcker är som att trampa i tuggummi. Jag blev verkligen förvånad. Boken var spännande som den värsta kriminalroman. Sidorna bara fladdrade förbi i snabb fart. När jag kvicknade till var jag i ett nafs på sidan 197, bara efter en kort tidsperiod.

Här är boken. Mia, Sanningen om Gömda. Du kan köpa den genom att klicka här

Boken handlar om ett avslöjade av Liza Marklunds bok, Gömda.

Huvudpersonen i boken heter Mia. Boken börjar med att man får följa Mias liv. En otroligt fängslande och tragisk historia om en kvinna och hennes barn. Om hennes förra man. Om misshandel, förföljelse och terror som går så till den milda grad överstyr att Mia måste fly Sverige. Myndigheterna står helt maktlösa. Man grips och fängslas av historien om Mia. Man kan helt enkelt inte sluta läsa.


Runt sidan 80 eller något så blir det lite smolk i bägaren. Jag personligen upptäcker att vissa detaljer inte stämmer. Är ganska bra på detaljer så tvivlet börjar infinna sig så smått. Är Mia sann. Är det inte för mycket. Det Mia berättar blir för mig lite för mycket. Lite för magstarkt. Lite för osannolikt. Överdrivet helt enkelt.

Förföljd av banditgäng i liten stad i Sverige. Hmmm. Sant eller ej. Jag tvivlar på att det kan ha gått till på det viset. Nåja. Jag fortsätter läsa Antonssons berättelse.

Jag upptäcker fler saker som jag tycker är märkliga. Någonstans runt sidan 120 tvivlar jag på Mia och hennes berättelse. Det kan inte stämma. Hon ljuger.

Då släpper Antonsson bomben.

Mias berättelse är lögn. Det är vad denna bok egentligen handlar om. Lögnen och den välregisserade marknadsföringen av lögnen som blir till "sanning" frammanad av den förra bokens författare Liza Marklund och hennes "mediahär" galopperandes fram i media för att skydda sin "sanning" Imponerande måste jag säga, men trots allt blir ju inte lögn till sanning bara för att man trycker ett antal spaltkilometer med text. Det förändras inte.

Jag har nu kommit till sidan 198 i Antonssons bok och denna söndag går åt till att läsa den klart.

Jag rekommenderar varmt Antonssons bok. Det är den bästa jag läst på länge. En riktigt "rakt fram stil" har hon när hon skriver. Som en gammal Gun slinger. Antonsson har verkligen lagt ner ett mastodont jobb på att gräva fram sanningen om Mia, om hennes fiktiva och verkliga liv. Dessa två liv skiljer sig som natt och dag.

Jag har länge tänkt att jag skulle skriva en bok men efter att ha läst Antonssons bok så slår jag nu det ur hågen. Det blir ett övermäktigt projekt och jag inser min begränsning och att jag aldrig skulle kunna klara av att skriva en dylik.

Från det ena till det andra så köpte jag en bok till. Av Guillou. Den är helt oläsbar. Texten är så liten så man behöver stjärnkikare för att läsa den. Tråkfaktorn är 8,5 på tio skalan. Den blir nog aldrig färdigläst. Kanske skall jag nämna att jag köpte den för åtta år sedan.

Köp och läs Antonssons bok. Jag kan varmt rekommendera den. Du kommer absolut inte att ångra dig.

När jag läst klart boken så återkommer jag i ämnet.

FALLFRUKT OCH BARNAROV

Nedanstående inlägg har jag helt sonika stulit från Monicas blogg. Varför jag gjort det är att belysa hur en blogg, eller rättare sagt en bloggvärld kan förvrida skallen på folk. Inklusive mig. Jag har skitkul med Moncan men igår och idag var vi på kollisionskurs. Det gick faktiskt så långt så jag planerade den utlimata juridiska hämnden. Hon hade fel och jag hade rätt. Vad annars. Efter några små skärmytslingar mellan våra respektive infanteristyrkor enades vi om vit flagg. Denna vapenvila bröts nog minst 6 gånger under loppet av 18 timmar. Det var värre än i Libanon.

Nåväl. Vi lyckades dock komma till den insikten att en diplomatisk lösing vore bäst för båda parter för att undvika blodsspillan. Ett krig är ju även ytterst ekonomiskt påfrestande i längden.

Ett varaktigt fredsfördrag med vitesklusul undertecknades på barrikaderna i västra Bällsta idag vid 13.45 tiden då respektive arméchef tog i hand, saluter utväxlades och sen gick man hem och drack kaffe.

I morgon firas den nya unionen med middag och vin invid slagfältet i Bällsta, allt i enlighet med god gammal armétradition.

Jag antar att Monica skildrar det bättre i nedan, nysnodda text.

Om molusker och riktiga karlar...



Molusker

Efter att under några dagar ha varit utsatt för ett så kallat näthat orkestrerat av två ömkliga figurer som väl snarast får karaktäriseras som molusker så är det dags för lite lördagsfrid. På grund av dem, moluskerna alltså, har polisen, datainspektionen, justitiekanslern och pressombudsmannen med flera fått några digra pappershögar fyllda med skit att ta sig igenom med fingrarna om nästippen. För nog luktar det skunk alltid.
Moluskernas angrepp har även fört med sig ett väldigt engagemang hos många som hört av sig och stöttat. Rolle och jag har dessutom bråkat. Det har aldrig hänt förr. Han stod i Täby centrum och skrek i telefonen när han köpte tvättmedel. Och jag slängde på luren rakt i örat på honom. Sedan vidtog ett ivrigt sms:ande.
- Alltihop är ditt fel!
- Och hur i helvete kan det vara mitt fel?!
- För att du är söt kanske…
- Ha ha, du är ju blind ju…
Ungefär så. Ni missförstår säkert men jag tänker inte förtydliga.
I vilket fall som helst, plötsligt uppförde vi oss som ett gammalt par. Och det har vi aldrig varit. Kommer aldrig att bli heller. Jag har ingen fallenhet för pedofili och barnarov.
- Vadå barrnarov?! Jag är för fan 51.
- Just det. Plats i korgen!
- Ha ha ha. Och jag har aldrig varit intresserad av fallfrukt!
- Fan också!

Skämt åsido,
Vi kom överens om att strunta i moluskerna. Att inte bry oss mera. Polisen, datainspektionen, justitiekanslern och hela middevitten får ta hand om eländet.
- De härskar genom att söndra, sa Rolle. Det ser du väl. Om vi bråkar så har de verkligen lyckats.
Just det. Om vi bråkar så har de lyckats.
Så då slutade vi med det.
Rolle vädjade till nämndemannen från Sundbybergs stadsnät och hans kumpan på Tjörn att ta bort hans namn från allt vad de skrivit. Han fick några artiga svar men molusker är inte att lita på. Rätt som det är skiter de de blå skåpet fullt.

Man får vara glad att man inte är kung. Hade man varit det hade man väl blivit uthängd i någon fjantig skandalbok och fått rykte om sig att ha haft ihop det med Camilla Hedenmark!
Det hade inte varit kul.
Och ännu värre om man hade varit drottning och hetat Silvia. Det spelar liksom ingen roll hur mycket PR hon har gjort för Sverige. TV4 hade säkert anträffat en gammal anfader som spottat på Karl XII och hans drabanter.
- Vi skiter i den där jävla bloggvärlden, sa Rolle och öppnade sin blogg som har varit stängd några dagar. Och som han så sent som i morse sa att han aldrig mer skulle öppna.
- Nu jävlar!
Det är inte alltid man handlar logiskt.
För Rolles blev det bara tvättmedel liksom.
Och så skrev han på min blogg först så här:
"Jag har storlek 32. På skorna alltså. Inget annat. Jag håller med Monica i vad hon skriver. Vi var inte alls vänner när det begavs för några år sen men har funnit en trivsam gemenskap. Jag har ingen anledning att göra henne något ont. Jag kommer heller aldrig att göra det, och jag hoppas det är ömsesidigt, så ni som bara viger ert liv åt skit och förtal. Skaffa er ett liv, eller renovera det liv som ni möjligen har."

Och sedan så här:

"Jag håller helt med dig Monica. Det var då. Nu är nu, och låt oss leva i nuet. Livet är för kort att sitta och hålla på med oväsentligheter. Idag träffade jag en annan kompis och jad pratade just med honom om blogg världen och då kom vi till samma slutsats.
Detta är en artificiell värld. Alltså. Den finns inte. Då måste man ju tolka det som att ingen här finns till på riktigt. Eller??

Om den världen nu finns så är den genomsyrad av ondskefulla människor som bara väntar på en chans att ge sig på en annan medmänniska. Inte heller vågar dom tala om vem dom är. Nej ynkryggar är dom allihopa och borde förpassas till lämplig psykiatrisk inrättning.

Jag skriver inte så ofta men när jag gör det är jag aldrig anonym. Jag står till och med i telefonkatalogen. Den riktiga alltså, inte cyberkatalogen:) :)"

Då blev Rolle plötsligt utnämnd till RIKTIG karl av Anna1 som alltså har tre sådana i sin samling nu. Alexis, Verutschkow och Rolle. Vilka praktkillar!
Rolle blev alldeles till sig och bestämde sig för att ställa till med fest.
Så kan det gå när man sträcker på sig och räcker långnäsa till molusker.
Och en sak är absolut säker. Av dem blir det aldrig några riktiga karlar.
Eller hur Anna1?

Molusker
Mollusker är som röda utslag som irriterar en period innan de läker av sig själva och försvinner. Man kan spotta lite på dem för svalkans skull men de behöver i övrigt inte behandlas. Om moluskerna kliar kan man minska risken för infektion genom att hålla naglarna kortklippta och rena.
Skulle molluskerna sitta på olämpligt ställe kan man få dem borttagna på en läkarmottagning.
Molusker är obehagliga och man undviker smitta genom att helt enkelt blunda. När knottrorna läkt är man immun resten av livet.