Jag var bara tvungen att avge ett par rader denna Lördagkväll.
På den andra bloggen som jag vardagligt kallar för Skit bloggen skrivs det om att jag där skriver för att jag är ensam en Lördag. Jag är ofta ensam efter min skilsmässa. Fullkomligt naturligt, men jag har vardagligen ett jobb, så där är jag sysselsatt.
Däremot är det riktigt att dom flesta känner sig ensam på helger när man är från skild, och saknar sin livskamrat. Jag saknar verkligen min livskamrat A varje vaken sekund. Jag skäms inte för att säga det. Jag skulle fortfarande göra allt för ehnne. Så är det bara.
Det tror jag inte någon i min situation förnekar. Däremot måste jag säga att för var helg som går så känns det allt bättre. Jag har efter min separation upptäckt att jag har en del kompisar. Bra vänner. Under mitt äktenskap har jag grovt försummat dom. Jag ber er härmed om en uppriktig ursäkt för detta.
Glömde ju att detta skulle handla om råttor och husdjur. Jag kom av mig och jag äter även SELOKEN. Då minns man inget, så husdjur får nog vara och råttorna är mina dammråttor och jag har nog dom kvar med, en tid. Dom är snälla, väluppfostrade och ligger där dom ska. Inte heller hugger dom mot husse så dom får vara mina kompisar då jag känner mig ensam.
Jag kan ju alltid ta upp dom i famnen, kela med dom och prata. Sen läggerjag tillbaka dom i korgen när dom är trötta och behöver sova och samla lite kraft.
Mina bekantskaper har efter min separation fått ny glöd och intensitet. Nu umgås vi som förr, eller hur, SA, LA, DT, GT. PT, DN, BT och alla andra. Det känns otroligt bra och jag är så tacksam mot er. Ni hade inte behövt. Ni är verkligen mina vänner. Det ni gjort för mig skall jag aldrig glömma.
Dessutom är jag så upprymd och glad. Jag har på sista tiden haft så många och stora problem som ingen kan föreställa sig. Om du är vanlig löntagare kan du inte ens tänka dig. Dom skulle förstöra hela ditt liv, många gånger om.
Dessa problem, mestadels av ekonomisk karaktär, har jag nu löst. Det känns så skönt, men lite återstår, men det går definitivt åt rätt håll. Jag har hissat storseglet och vinden är gynnsam Jag hoppas vi alla seglar mot bättre tider för alla och envar.
För en tid sedan mötte jag en kvinna (på ett fullständigt osannolikt ställe). Ni kan inte ens föreställa er var. Denna kvinna mötte jag idag. Hon är några år yngre än jag (och vacker) Vem vet. Blommor spirar och denna kanske tar rot. Om ni vill veta mer om detta måste ni skriva något roligt. Då ska jag berätta.
Ursäkta. Tror styckena kom lite i oordning, men jag hoppas ni förstår. skall rätta detta i morgon. Tills dess får ni tänka ordningsföljden själva.
lördag 23 januari 2010
EN RYSLIG UPPLEVELSE
Uppsala Maffian.
Med detta rysliga gäng stiftade jag bekantskap med någon gång under år 1992.
Det kom sig så att jag hade mitt kontor beläget på Baldersgatan i Stockholm där jag drev ett fastighetsbolag och en valutaväxlingskedja. Dessa verksamheter var ganska oromantiska men utmynnade i stor dramatik och turbulens när Uppsala Maffian kom på besök. Dessa två personer hette Johan och Stefan. Den sistnämnde kallad Tjock steffe. Varför han kallas så förstår jag faktiskt inte alls för tjock var han inte utan muskulös som sin partner och ohyggligt skräckinjagande både vad gäller kroppshydda som approach.
Vid detta gemytliga besök skulle dessa båda herrar försöka sig på utpressning mot Valutaväxlingsföretaget och krävde en hel del pengar, faktiskt flera mljoner kronor.
När de båda herrarna var på besök på kontoret var de vänliga vid ankomst och sade att de ville diskutera en affär. Givetvis endast för att bli insläppta i företagets lokaler. Jag visade in dom i vÅrt kök där alla satte sig, även Advokat Ström som av en händelse var där på besök.
De båda Uppsala killarna hotade mig som Chef för företaget och efter en stund välte Johan bordeT så kaffekoppar och wienerbröd flög som projektiler runt rummet. Därefter kastade han en penna i mitt ansikte. Jag lyckades –trots darriga spagettiben- att hålla mig lugn och reste mig och sade, ursäkta jag skall bara gå ut och hämta något att torka upp allt kaffe med. Därmed lämnade jag busarna tillsammans med Advokaten Ström. Inte snällt kanske men nödvändigt och ett beslut som togs på ett ögonblick.
Därefter gick jag ut i kontoret och ringde 90000 som det var på den tiden. Förklarade läget för Polisen som gav instruktionen: Lämna genast lokalen och gå ut på gatan. Vi är framme om ett ögonblick.
Jag löd givetvis uppmaningen och gick alla 4 trapporna ner på Baldersgatan. Ställde mig utanför och tittade både till höger och vänster, men inte en Sheriff i sikte. Nu blev jag ännu oroligare. Tänkte på den stackars Ström som sitter där uppe alldeles ensam. Bara ett ögonblick efter att jag tittat mig om så grabbade några starka armar tag i mig och skrek: Polis, följ med. Jag blev helt chockad men följde med eller rättare sagt blev dragen bakåt som en säck potatis. Man hade ju inget val. Därefter såg jag hur en hel hoper med Piketpoliser hade grupperat sig bakom bilar och hus med automatvapen. Poliserna sprang med mig mellan sig de få metrarna ner till Valhallavägen. När jag fäste blicken på Valhallavägen fick jag ånyo en chock. Poliser och polisbilar så långt ögat nådde. Fick i efterhand veta att det var ca 15 Polisbilar och runt 35 Poliser. En mäktig syn måste jag säga. Naturligtvis fanns det Tv folk på plats som direkt gav sig på mig som gamar men berättar mer om det längre fram. Nåväl, en enorm insats var det i alla fall och vi detta tillfälle visste jag inte ens om att det fanns något som hette Uppsala Maffian. Nu gick det ljuset upp för mig. Dessa pojkar var visst mycket våldsbenägna och sysslade med hot, utpressning, vapen och annat.
Tillbaka till dramat: När chocken lagt sig lite vilket tog en stund så tittade jag upp mot kontoret på Baldersgatan. Polisen grupperade sig, gick in genom porten på gatan för att ta sig in på vårt kontor. Jag uppskattar att det var ungefär 5-6 Poliser som gick till attack. Som jag upplevde det så tog det inte många minuter förrän dom var tillbaka nere på gatan och nu med de två busarna i handfängsel. Dom förpassades omgående till en Piketbuss som rullat fram.
Snopet nu var det slut tänkte jag. Skönt, icke då. Nu ser jag ett gäng murvlar komma farande som en kollektiv Atlantångare med siktet inställt rakt på mig. Usch detta vill jag inte vara med om. Jag mådde ju inte bra. Vad göra. Tankarna snurrade i skallen som ett pariserhjul. Måste tänka fort. Ok beslutet blev. Springa, men var, sprang en bit uppför gatan, rundade hörnet och såg en sybehörsaffär. Hoppade in i butiken till en något förvånad och rädd innehavarinna i 80 års åldern och frågade om jag fick sitta i hennes kök en stund för murvlarna jagar mig. Hon hade verkligen glimten i ögat och var med på notorna. Några murvlar såg jag inte till mer men ägarinnan och jag drack kaffe och hade trevligt i ca 3 timmar. Sen spanade jag av läget och lunkade tillbaka till kontoret. Det var nära ögat. Pust.
Efterspelet.
Naturligtvis blev det målsägandeförhör för undertecknad i anledning av detta. Lite otur för busarna var det allt att det var min kusin Kerstin Pohjanen, Kommissarie i Uppsala som ledde utredningen. Hon gav verkligen prioritet åt detta och målet var att bura in grabbarna fortast möjligt. Detta fick busarna naturligtvis kännedom om. Dvs vårt släktskap. Hur vet jag däremot inte. Efter en tid återgick allt till det normala och jag jobbade vidare på kontoret. Något mer hördes inte av busarna.
En dag någon månad senare går jag som anligt längs Baldersgatan för att ta lunch. Rätt som det var så hör jag en aggressiv bil komma bakifrån. Bilen bromsar in framför mig. En silverfärgad Fläsk Merca. Ur kliver dessa busar men nu var dom tre. Helvete tänkte jag. Är det idag man skall gå hädan. Jag stod som förstenad och kunde inte röra en fena. Den ena sa. Hoppa in vi bjuder på lunch. Som i trance gick jag och satte mig i bilen. Tankarna snurrade och ja –det är sant att livet passerar revy.
Färden gick mot Kungsholmen. Jag började slappna av lite men var på min vakt. Busarna pratade och var glada och jag fattade ingenting. Helt plötsligt Stannade bilen utanför Hotel Amaranten. Nu går vi in säger Tjock Steffe. Jag fattar ingenting. Ska vi äta lunch??? Trodde minst att jag skulle bli avrättad.
Helt sonika gick vi in och dom frågade vad jag ville ha. Jag svarade antagligen, men minns det inte. Allt var väldigt avslappnat och det var en helt bisarr situation. Snart ramlade poletten ner. Tjock Steffe undrade om jag kunde göra dom en tjänst. Det var anledningen till detta onormala möte. Han sa: Det är ju din släkting som är chef i Uppsala. Jag undrar om du kan tänka dig att ta tillbaka anmälan. Jag svarade honom att det nog inte går och jag skall göra vad jag kan i alla fall. Det sade jag mest för att bli av med dom, trots gesten med lunch bjudningen. fille helst bara gå därifrån.
Lunchen flöt på och vad som sades vet jag inte alls för min hjärna kokade som en kastrull med Julskinka. Det gick inte att vara skärpt i en sån situaton. Efter lunchen kördes jag tillbaka och busarna släppte av mig och tog till och med i hand. JAG FATTADE INGENTING ALLS. VAD HÄNDE??? JAG LEVER. JAG ÄR INTE DÖD. Nästan så man var tvungen att nypa sig i armen för att kolla om man levde eller om det var en dröm alltsammans.
Jag ringde sedan upp min kusin i Uppsala som blev mycket besstört och hon trodde att dom skulle komma tillbaka. Samma dag ringer det på dörren och det är Polisen igen. Nu är deras uppdrag att rigga dolda kamerr på mitt kontor. Dom var mycket skickliga måste jag säga. Ingen kunde ana men allt spelades in. Några uppsalagubbar kom dock aldrig mer tillbaka.
Senare blev dessa personer dömda till långa fängelsestraff och i vart fall Tjock Steffe avtjänade sitt straff på Tidaholms anstalten. Anledningen till att jag vet detta är för att jag en tid efter blev uppringd av en Journalist på tidningen Café som skulle göra en intervju med busarna. Han ställde en del frågor till mig och efter sin intervju ringde han tillbaka till mig och framförde hälsningar från Tjock Steffe: No hard feelings och han hade även sagt att han respekterade mig och att jag stod upp för min anmälan.
Burr, en ruskig händelse i mitt liv.
Copyright Roland Larsson 2009
Med detta rysliga gäng stiftade jag bekantskap med någon gång under år 1992.
Det kom sig så att jag hade mitt kontor beläget på Baldersgatan i Stockholm där jag drev ett fastighetsbolag och en valutaväxlingskedja. Dessa verksamheter var ganska oromantiska men utmynnade i stor dramatik och turbulens när Uppsala Maffian kom på besök. Dessa två personer hette Johan och Stefan. Den sistnämnde kallad Tjock steffe. Varför han kallas så förstår jag faktiskt inte alls för tjock var han inte utan muskulös som sin partner och ohyggligt skräckinjagande både vad gäller kroppshydda som approach.
Vid detta gemytliga besök skulle dessa båda herrar försöka sig på utpressning mot Valutaväxlingsföretaget och krävde en hel del pengar, faktiskt flera mljoner kronor.
När de båda herrarna var på besök på kontoret var de vänliga vid ankomst och sade att de ville diskutera en affär. Givetvis endast för att bli insläppta i företagets lokaler. Jag visade in dom i vÅrt kök där alla satte sig, även Advokat Ström som av en händelse var där på besök.
De båda Uppsala killarna hotade mig som Chef för företaget och efter en stund välte Johan bordeT så kaffekoppar och wienerbröd flög som projektiler runt rummet. Därefter kastade han en penna i mitt ansikte. Jag lyckades –trots darriga spagettiben- att hålla mig lugn och reste mig och sade, ursäkta jag skall bara gå ut och hämta något att torka upp allt kaffe med. Därmed lämnade jag busarna tillsammans med Advokaten Ström. Inte snällt kanske men nödvändigt och ett beslut som togs på ett ögonblick.
Därefter gick jag ut i kontoret och ringde 90000 som det var på den tiden. Förklarade läget för Polisen som gav instruktionen: Lämna genast lokalen och gå ut på gatan. Vi är framme om ett ögonblick.
Jag löd givetvis uppmaningen och gick alla 4 trapporna ner på Baldersgatan. Ställde mig utanför och tittade både till höger och vänster, men inte en Sheriff i sikte. Nu blev jag ännu oroligare. Tänkte på den stackars Ström som sitter där uppe alldeles ensam. Bara ett ögonblick efter att jag tittat mig om så grabbade några starka armar tag i mig och skrek: Polis, följ med. Jag blev helt chockad men följde med eller rättare sagt blev dragen bakåt som en säck potatis. Man hade ju inget val. Därefter såg jag hur en hel hoper med Piketpoliser hade grupperat sig bakom bilar och hus med automatvapen. Poliserna sprang med mig mellan sig de få metrarna ner till Valhallavägen. När jag fäste blicken på Valhallavägen fick jag ånyo en chock. Poliser och polisbilar så långt ögat nådde. Fick i efterhand veta att det var ca 15 Polisbilar och runt 35 Poliser. En mäktig syn måste jag säga. Naturligtvis fanns det Tv folk på plats som direkt gav sig på mig som gamar men berättar mer om det längre fram. Nåväl, en enorm insats var det i alla fall och vi detta tillfälle visste jag inte ens om att det fanns något som hette Uppsala Maffian. Nu gick det ljuset upp för mig. Dessa pojkar var visst mycket våldsbenägna och sysslade med hot, utpressning, vapen och annat.
Tillbaka till dramat: När chocken lagt sig lite vilket tog en stund så tittade jag upp mot kontoret på Baldersgatan. Polisen grupperade sig, gick in genom porten på gatan för att ta sig in på vårt kontor. Jag uppskattar att det var ungefär 5-6 Poliser som gick till attack. Som jag upplevde det så tog det inte många minuter förrän dom var tillbaka nere på gatan och nu med de två busarna i handfängsel. Dom förpassades omgående till en Piketbuss som rullat fram.
Snopet nu var det slut tänkte jag. Skönt, icke då. Nu ser jag ett gäng murvlar komma farande som en kollektiv Atlantångare med siktet inställt rakt på mig. Usch detta vill jag inte vara med om. Jag mådde ju inte bra. Vad göra. Tankarna snurrade i skallen som ett pariserhjul. Måste tänka fort. Ok beslutet blev. Springa, men var, sprang en bit uppför gatan, rundade hörnet och såg en sybehörsaffär. Hoppade in i butiken till en något förvånad och rädd innehavarinna i 80 års åldern och frågade om jag fick sitta i hennes kök en stund för murvlarna jagar mig. Hon hade verkligen glimten i ögat och var med på notorna. Några murvlar såg jag inte till mer men ägarinnan och jag drack kaffe och hade trevligt i ca 3 timmar. Sen spanade jag av läget och lunkade tillbaka till kontoret. Det var nära ögat. Pust.
Efterspelet.
Naturligtvis blev det målsägandeförhör för undertecknad i anledning av detta. Lite otur för busarna var det allt att det var min kusin Kerstin Pohjanen, Kommissarie i Uppsala som ledde utredningen. Hon gav verkligen prioritet åt detta och målet var att bura in grabbarna fortast möjligt. Detta fick busarna naturligtvis kännedom om. Dvs vårt släktskap. Hur vet jag däremot inte. Efter en tid återgick allt till det normala och jag jobbade vidare på kontoret. Något mer hördes inte av busarna.
En dag någon månad senare går jag som anligt längs Baldersgatan för att ta lunch. Rätt som det var så hör jag en aggressiv bil komma bakifrån. Bilen bromsar in framför mig. En silverfärgad Fläsk Merca. Ur kliver dessa busar men nu var dom tre. Helvete tänkte jag. Är det idag man skall gå hädan. Jag stod som förstenad och kunde inte röra en fena. Den ena sa. Hoppa in vi bjuder på lunch. Som i trance gick jag och satte mig i bilen. Tankarna snurrade och ja –det är sant att livet passerar revy.
Färden gick mot Kungsholmen. Jag började slappna av lite men var på min vakt. Busarna pratade och var glada och jag fattade ingenting. Helt plötsligt Stannade bilen utanför Hotel Amaranten. Nu går vi in säger Tjock Steffe. Jag fattar ingenting. Ska vi äta lunch??? Trodde minst att jag skulle bli avrättad.
Helt sonika gick vi in och dom frågade vad jag ville ha. Jag svarade antagligen, men minns det inte. Allt var väldigt avslappnat och det var en helt bisarr situation. Snart ramlade poletten ner. Tjock Steffe undrade om jag kunde göra dom en tjänst. Det var anledningen till detta onormala möte. Han sa: Det är ju din släkting som är chef i Uppsala. Jag undrar om du kan tänka dig att ta tillbaka anmälan. Jag svarade honom att det nog inte går och jag skall göra vad jag kan i alla fall. Det sade jag mest för att bli av med dom, trots gesten med lunch bjudningen. fille helst bara gå därifrån.
Lunchen flöt på och vad som sades vet jag inte alls för min hjärna kokade som en kastrull med Julskinka. Det gick inte att vara skärpt i en sån situaton. Efter lunchen kördes jag tillbaka och busarna släppte av mig och tog till och med i hand. JAG FATTADE INGENTING ALLS. VAD HÄNDE??? JAG LEVER. JAG ÄR INTE DÖD. Nästan så man var tvungen att nypa sig i armen för att kolla om man levde eller om det var en dröm alltsammans.
Jag ringde sedan upp min kusin i Uppsala som blev mycket besstört och hon trodde att dom skulle komma tillbaka. Samma dag ringer det på dörren och det är Polisen igen. Nu är deras uppdrag att rigga dolda kamerr på mitt kontor. Dom var mycket skickliga måste jag säga. Ingen kunde ana men allt spelades in. Några uppsalagubbar kom dock aldrig mer tillbaka.
Senare blev dessa personer dömda till långa fängelsestraff och i vart fall Tjock Steffe avtjänade sitt straff på Tidaholms anstalten. Anledningen till att jag vet detta är för att jag en tid efter blev uppringd av en Journalist på tidningen Café som skulle göra en intervju med busarna. Han ställde en del frågor till mig och efter sin intervju ringde han tillbaka till mig och framförde hälsningar från Tjock Steffe: No hard feelings och han hade även sagt att han respekterade mig och att jag stod upp för min anmälan.
Burr, en ruskig händelse i mitt liv.
Copyright Roland Larsson 2009
torsdag 21 januari 2010
JAG ÄR EN ÄKTA VALLONÄTTLING
Mina rötter.
Min farmors mormor Lisa Maja Drugge härstammade i direkt nedstående led från vallonen, smältaren, kolaren och hammarsmeden Jean Drougge som invandrade från Vallonien till Sverige i början av 1600-talet.
Det betyder att han var min (fm mm ff ff ff ff).
Klicka på bilderna så går de att läsa.
torsdag 7 januari 2010
DET ÄR HÄRLIGT ATT VARA GALEN
Ja det är det. Helt otroligt härligt. I min pågående process har jag som sagt vidtagit en drastisk handling. Detta innebär vad jag förstår risk för bestående men men trots detta ångrara jag mig inte. Missförstå mig rätt. Jag är glad idag att jag andas och lever men bara för några dagar sedan så ville jag inte alls detta.
Det är ingen dans på rosor. Inga krafter. Att gå ut med soporna är som att bestiga Mount everest. Krafterna kommer väl tillbaka om än långsamt.
Jag fortsätter på inslagen linje. Har fått flera samtal från kompisar och bekanta. "Är du knäpp Rolle" "Har du gått över gränsen till total galenskap!" Det är några av uttrycken. Jag har även fått värmande ord på vägen. Inte bara av bekanta utan även av helt okända. Det gör att jag vet att jag är på rätt spår.
Jag tänker inte ändra mig, men även om jag skulle vilja det, så går det inte. Jag styr inte processen. Den styr mig, och med järnhand.
Kannse har jag blivit galen. Inte vet jag men som jag skrev förut. Om detta är att bli galen, så borde jag blivit det tidigare. Mycket tidigare. Det är befriande måste jag säga.
Kanske ser folk mig nu som byfånen som sitter på bänken nere vid Ica. Det bjuder jag så gärna på.
Möjligen är det så att fler i världen skulle behöva bli "tokiga". Det skulle kanske bli en gladare och vänligare värld då.
Apropå Bloggeriet
Jag slant in på bloggeriet av en slump. Som jag sade tidigare. Skriva är det roligaste jag vet men denna medalj (blogg) har definitivt en avigsida. Sedan jag började med detta bloggeri har jag sett och upplevt mycket hat och ondska. Både mot mig själv och andra. det är medaljens baksida med att människor kan sitta vid tangentbordet och helt anonymt spy galla och sitt frustrerade och innehållna hat mot en annan människa utan risk för upptäckt. Dessa hatmänniskor skulle aldrig våga göra detta om dom inte fick vara anonyma.
Vad säger mig och er detta. Jo, feghet. Stå för vad ni tycker och säg det. Det är min inställning.
Det finns vissa som hatar mig med. Så till den grad att man försökt sig på hot, utpressning och genomfört grov skadegörelse vid 4 olika tillfällen. Endast vid två tillfällen är gärningsmännen kända. Möjligen kan tyckas att det är självförvållat men riktigt så enkelt är det dessvärre inte.
Jag kan inte egentligen förstå mig på allt hat som finns hos människan. I grund och botten är väl männsikan en god varelse. Varför slösa sin egen energi på att hata. Oavsett vad det gäller. Jag skulle inte göra det. Livet är kort. Finn en tillvaro som fungerar för dig. Det tänker jag göra.
Nu var det nog med dravel från mig.
Nu skall jag tillbaka och odla min nyfunna galenskap.
Det är ingen dans på rosor. Inga krafter. Att gå ut med soporna är som att bestiga Mount everest. Krafterna kommer väl tillbaka om än långsamt.
Jag fortsätter på inslagen linje. Har fått flera samtal från kompisar och bekanta. "Är du knäpp Rolle" "Har du gått över gränsen till total galenskap!" Det är några av uttrycken. Jag har även fått värmande ord på vägen. Inte bara av bekanta utan även av helt okända. Det gör att jag vet att jag är på rätt spår.
Jag tänker inte ändra mig, men även om jag skulle vilja det, så går det inte. Jag styr inte processen. Den styr mig, och med järnhand.
Kannse har jag blivit galen. Inte vet jag men som jag skrev förut. Om detta är att bli galen, så borde jag blivit det tidigare. Mycket tidigare. Det är befriande måste jag säga.
Kanske ser folk mig nu som byfånen som sitter på bänken nere vid Ica. Det bjuder jag så gärna på.
Möjligen är det så att fler i världen skulle behöva bli "tokiga". Det skulle kanske bli en gladare och vänligare värld då.
Apropå Bloggeriet
Jag slant in på bloggeriet av en slump. Som jag sade tidigare. Skriva är det roligaste jag vet men denna medalj (blogg) har definitivt en avigsida. Sedan jag började med detta bloggeri har jag sett och upplevt mycket hat och ondska. Både mot mig själv och andra. det är medaljens baksida med att människor kan sitta vid tangentbordet och helt anonymt spy galla och sitt frustrerade och innehållna hat mot en annan människa utan risk för upptäckt. Dessa hatmänniskor skulle aldrig våga göra detta om dom inte fick vara anonyma.
Vad säger mig och er detta. Jo, feghet. Stå för vad ni tycker och säg det. Det är min inställning.
Det finns vissa som hatar mig med. Så till den grad att man försökt sig på hot, utpressning och genomfört grov skadegörelse vid 4 olika tillfällen. Endast vid två tillfällen är gärningsmännen kända. Möjligen kan tyckas att det är självförvållat men riktigt så enkelt är det dessvärre inte.
Jag kan inte egentligen förstå mig på allt hat som finns hos människan. I grund och botten är väl männsikan en god varelse. Varför slösa sin egen energi på att hata. Oavsett vad det gäller. Jag skulle inte göra det. Livet är kort. Finn en tillvaro som fungerar för dig. Det tänker jag göra.
Nu var det nog med dravel från mig.
Nu skall jag tillbaka och odla min nyfunna galenskap.
onsdag 6 januari 2010
VARIFRÅN KOMMER ALLA DAMER
Konstigt. Vart kommer alla damer ifrån. I den situation som jag befinner mig i just nu så undrar jag just det.
Jag har inte bett dom men trots det så ringer dom. Vill komma över, hjälpa till, stötta och så. Jag blir ju rörd till tårar av sånt. En som jag med alla dessa problem som finns just nu och min process borde inte vara något att hänga upp sig på.
Jag blir hembjuden på mat, får väldig support av dom, dom hälsar på på sjukhuset, kör mig hem därifrån, handlar mat och pysslar om mig på alla sätt. Dessutom är det vackra damer, vilket inte gör saken sämre.
Vad jag vill säga. Det bor en Florence Nightinggale i de allra flesta kvinnor.
Mina tankar går till er.
Jag har inte bett dom men trots det så ringer dom. Vill komma över, hjälpa till, stötta och så. Jag blir ju rörd till tårar av sånt. En som jag med alla dessa problem som finns just nu och min process borde inte vara något att hänga upp sig på.
Jag blir hembjuden på mat, får väldig support av dom, dom hälsar på på sjukhuset, kör mig hem därifrån, handlar mat och pysslar om mig på alla sätt. Dessutom är det vackra damer, vilket inte gör saken sämre.
Vad jag vill säga. Det bor en Florence Nightinggale i de allra flesta kvinnor.
Mina tankar går till er.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)