Uppsala Maffian.
Med detta rysliga gäng stiftade jag bekantskap med någon gång under år 1992.
Det kom sig så att jag hade mitt kontor beläget på Baldersgatan i Stockholm där jag drev ett fastighetsbolag och en valutaväxlingskedja. Dessa verksamheter var ganska oromantiska men utmynnade i stor dramatik och turbulens när Uppsala Maffian kom på besök. Dessa två personer hette Johan och Stefan. Den sistnämnde kallad Tjock steffe. Varför han kallas så förstår jag faktiskt inte alls för tjock var han inte utan muskulös som sin partner och ohyggligt skräckinjagande både vad gäller kroppshydda som approach.
Vid detta gemytliga besök skulle dessa båda herrar försöka sig på utpressning mot Valutaväxlingsföretaget och krävde en hel del pengar, faktiskt flera mljoner kronor.
När de båda herrarna var på besök på kontoret var de vänliga vid ankomst och sade att de ville diskutera en affär. Givetvis endast för att bli insläppta i företagets lokaler. Jag visade in dom i vÅrt kök där alla satte sig, även Advokat Ström som av en händelse var där på besök.
De båda Uppsala killarna hotade mig som Chef för företaget och efter en stund välte Johan bordeT så kaffekoppar och wienerbröd flög som projektiler runt rummet. Därefter kastade han en penna i mitt ansikte. Jag lyckades –trots darriga spagettiben- att hålla mig lugn och reste mig och sade, ursäkta jag skall bara gå ut och hämta något att torka upp allt kaffe med. Därmed lämnade jag busarna tillsammans med Advokaten Ström. Inte snällt kanske men nödvändigt och ett beslut som togs på ett ögonblick.
Därefter gick jag ut i kontoret och ringde 90000 som det var på den tiden. Förklarade läget för Polisen som gav instruktionen: Lämna genast lokalen och gå ut på gatan. Vi är framme om ett ögonblick.
Jag löd givetvis uppmaningen och gick alla 4 trapporna ner på Baldersgatan. Ställde mig utanför och tittade både till höger och vänster, men inte en Sheriff i sikte. Nu blev jag ännu oroligare. Tänkte på den stackars Ström som sitter där uppe alldeles ensam. Bara ett ögonblick efter att jag tittat mig om så grabbade några starka armar tag i mig och skrek: Polis, följ med. Jag blev helt chockad men följde med eller rättare sagt blev dragen bakåt som en säck potatis. Man hade ju inget val. Därefter såg jag hur en hel hoper med Piketpoliser hade grupperat sig bakom bilar och hus med automatvapen. Poliserna sprang med mig mellan sig de få metrarna ner till Valhallavägen. När jag fäste blicken på Valhallavägen fick jag ånyo en chock. Poliser och polisbilar så långt ögat nådde. Fick i efterhand veta att det var ca 15 Polisbilar och runt 35 Poliser. En mäktig syn måste jag säga. Naturligtvis fanns det Tv folk på plats som direkt gav sig på mig som gamar men berättar mer om det längre fram. Nåväl, en enorm insats var det i alla fall och vi detta tillfälle visste jag inte ens om att det fanns något som hette Uppsala Maffian. Nu gick det ljuset upp för mig. Dessa pojkar var visst mycket våldsbenägna och sysslade med hot, utpressning, vapen och annat.
Tillbaka till dramat: När chocken lagt sig lite vilket tog en stund så tittade jag upp mot kontoret på Baldersgatan. Polisen grupperade sig, gick in genom porten på gatan för att ta sig in på vårt kontor. Jag uppskattar att det var ungefär 5-6 Poliser som gick till attack. Som jag upplevde det så tog det inte många minuter förrän dom var tillbaka nere på gatan och nu med de två busarna i handfängsel. Dom förpassades omgående till en Piketbuss som rullat fram.
Snopet nu var det slut tänkte jag. Skönt, icke då. Nu ser jag ett gäng murvlar komma farande som en kollektiv Atlantångare med siktet inställt rakt på mig. Usch detta vill jag inte vara med om. Jag mådde ju inte bra. Vad göra. Tankarna snurrade i skallen som ett pariserhjul. Måste tänka fort. Ok beslutet blev. Springa, men var, sprang en bit uppför gatan, rundade hörnet och såg en sybehörsaffär. Hoppade in i butiken till en något förvånad och rädd innehavarinna i 80 års åldern och frågade om jag fick sitta i hennes kök en stund för murvlarna jagar mig. Hon hade verkligen glimten i ögat och var med på notorna. Några murvlar såg jag inte till mer men ägarinnan och jag drack kaffe och hade trevligt i ca 3 timmar. Sen spanade jag av läget och lunkade tillbaka till kontoret. Det var nära ögat. Pust.
Efterspelet.
Naturligtvis blev det målsägandeförhör för undertecknad i anledning av detta. Lite otur för busarna var det allt att det var min kusin Kerstin Pohjanen, Kommissarie i Uppsala som ledde utredningen. Hon gav verkligen prioritet åt detta och målet var att bura in grabbarna fortast möjligt. Detta fick busarna naturligtvis kännedom om. Dvs vårt släktskap. Hur vet jag däremot inte. Efter en tid återgick allt till det normala och jag jobbade vidare på kontoret. Något mer hördes inte av busarna.
En dag någon månad senare går jag som anligt längs Baldersgatan för att ta lunch. Rätt som det var så hör jag en aggressiv bil komma bakifrån. Bilen bromsar in framför mig. En silverfärgad Fläsk Merca. Ur kliver dessa busar men nu var dom tre. Helvete tänkte jag. Är det idag man skall gå hädan. Jag stod som förstenad och kunde inte röra en fena. Den ena sa. Hoppa in vi bjuder på lunch. Som i trance gick jag och satte mig i bilen. Tankarna snurrade och ja –det är sant att livet passerar revy.
Färden gick mot Kungsholmen. Jag började slappna av lite men var på min vakt. Busarna pratade och var glada och jag fattade ingenting. Helt plötsligt Stannade bilen utanför Hotel Amaranten. Nu går vi in säger Tjock Steffe. Jag fattar ingenting. Ska vi äta lunch??? Trodde minst att jag skulle bli avrättad.
Helt sonika gick vi in och dom frågade vad jag ville ha. Jag svarade antagligen, men minns det inte. Allt var väldigt avslappnat och det var en helt bisarr situation. Snart ramlade poletten ner. Tjock Steffe undrade om jag kunde göra dom en tjänst. Det var anledningen till detta onormala möte. Han sa: Det är ju din släkting som är chef i Uppsala. Jag undrar om du kan tänka dig att ta tillbaka anmälan. Jag svarade honom att det nog inte går och jag skall göra vad jag kan i alla fall. Det sade jag mest för att bli av med dom, trots gesten med lunch bjudningen. fille helst bara gå därifrån.
Lunchen flöt på och vad som sades vet jag inte alls för min hjärna kokade som en kastrull med Julskinka. Det gick inte att vara skärpt i en sån situaton. Efter lunchen kördes jag tillbaka och busarna släppte av mig och tog till och med i hand. JAG FATTADE INGENTING ALLS. VAD HÄNDE??? JAG LEVER. JAG ÄR INTE DÖD. Nästan så man var tvungen att nypa sig i armen för att kolla om man levde eller om det var en dröm alltsammans.
Jag ringde sedan upp min kusin i Uppsala som blev mycket besstört och hon trodde att dom skulle komma tillbaka. Samma dag ringer det på dörren och det är Polisen igen. Nu är deras uppdrag att rigga dolda kamerr på mitt kontor. Dom var mycket skickliga måste jag säga. Ingen kunde ana men allt spelades in. Några uppsalagubbar kom dock aldrig mer tillbaka.
Senare blev dessa personer dömda till långa fängelsestraff och i vart fall Tjock Steffe avtjänade sitt straff på Tidaholms anstalten. Anledningen till att jag vet detta är för att jag en tid efter blev uppringd av en Journalist på tidningen Café som skulle göra en intervju med busarna. Han ställde en del frågor till mig och efter sin intervju ringde han tillbaka till mig och framförde hälsningar från Tjock Steffe: No hard feelings och han hade även sagt att han respekterade mig och att jag stod upp för min anmälan.
Burr, en ruskig händelse i mitt liv.
Copyright Roland Larsson 2009
Det här var ju väldigt spännande!
SvaraRaderaHar du haft kontakt med dem senare?
Är du orolig att de ska komma med dragna puffror som folk säger?
Hej monica
SvaraRaderatror inte att dom ger sig på mig. Jag är ju gammalt "stuff" och inte intressant för dom. Jag tror dom är intresserad av personer dom kan tjäna pengar på. Dvs nya utpressningsoffer fast å andr sida har dom väl blivit feta lata gubbar precis som jag så dom orkar väl ingenting numer. Kanske har dom hemfallit åt ersättning i form av socialbidrag men Tjock Steffe som varit "Amerikan" kanske kan få något bidrag i sin egenskap av invandrare. Vår lättlurade regering går väl på det och inte ens ser att det är ett svenskt namn. Han får väl en lägenhet, möbler och diverse bidrag på gräddhyllan i Uppsala.
Svaret på frågan är således. Är inte rädd för dom alls. Kommer dom får jag väl bjuda på det kaffe och Wienerbröd som dom skvätte ut senast. Denna gång får dom betala för det i förskott till mitt bankgiro. Detta uppges på begäran.
Hjärtligt välkomna, men ring gärna före.
Grattis Roland till Bloggen och välkommen hit ut i cyberrymden! En kommentar till händelserna kring Uppsala-ligan och förhållandet att Du bidrog till att stoppa deras framfart, som sammanhänger med några av Dina bästa sidor: en enorm energi,oräddhet då Du blir kränkt och bergfast principfasthet i att aldrig ge vika för hot om våld.Dessa Dina egenskaper är vad undertecknad främst tänker på om jag skall sätta ned några tankar kring Din person. Uppsalagängets framfart byggde framför allt på de utsattas ängslan och feghet därför kunde de hålla på och terrorisera sina utvalda offer. Men då de gav sig på Roland var det stopp! Det var inte riskfritt men denna typ av killar har bara respekt för de som spänner ögonen i dom och säger stopp och belägg. Läste för en tid sedan en bok om svenska maffian där Stefan och Johan självklart intar en given plats. Tyvärr nämns inte där Din insats för att få dessa killar inburade, men vi är några som är väl underkunniga om saken. Heder åt Dig Roland!!!
SvaraRaderaFöredrar att vara anonym men använder i stället min favoritsignatur då jag emellanåt önskar yttra mig i all blygsamhet.
Ada Susegård
Tack Ada för ditt inlägg. Det värmde. Jo visst är det så att det alltid har varit min inställning. Hot skall man inte vika för. Det blir bara ett än större helvete av det.
SvaraRaderahej från buick 1940
SvaraRaderaDet värmer att det finns folk som kan ta fram dom fina sidorna hos dig Rolle för dom finns, du viker inte ner dig för hot om våld och annat otrevligt på den blogg som förstör så mycket. En heder till dig också att du väljer att vara Rolle och ingenting annat. Dom på hatbloggen är ju alla anonyma och ingen av dom mer än Monika har tydligen träffat dig. Hoppas för allt i livet att du kommer igång igen, för alla har vi rätt att leva så länge vi är födda. Inga hatbloggar ska bestämma om man skall ta livet av sig eller inte
SvaraRaderaHälsn från en som följt med bloggen från början, men nu tycker dom har gått för långt, och att ingen av don faktiskt inte fattar att dom har me d en människa att göra, som heller inte kan försvara sig. Dom bestämmer dagordningen.
En eloge till Monika Antonsson också, hon kör med öppna kort och säger vad hon tycker.
Hej Rolle!
SvaraRaderaMycket underhallande och rolig lasning.
Sant eller inte vet bara du sjalv,men det spelar ingen storre roll for kaseriets som sadant
Mer av den varan vill vi garna ha.
Halsar
P
Hej P och Anonym,
SvaraRaderaJo detta med den andra bloggen är tidvis jobbig men min uppfattning om dom är som den alltid har varit. Jag tycker hela bloggen har blivit en hatblogg. Från början var den tänkt som stöd för de som är i den bloggen men just nu verkar den bara var inriktad på att förtala och förgöra. Vad får dom ut av detta.
Det är ju så att detta förfaringssätt gör ju att dessa personer aldrig får någon ersättning. Det spelar liksom ingen roll vad dom gör. Jag menar av mig personligen. När ska dom förstå detta faktum. Jag tror alla på den bloggen har gemensamt att man saknar uppfattningsförmåga.
Till P,
Jo då. Alla storys jag skriver här är sanna och självupplevda. Däremot kan vissa detaljer i tid och rum vara felaktiga pga den långa tid som förflutit. Man glömmer ju med tiden men händelserna och berättelserna som sådant är helt sanna.
Jag har många många historier och berättelser på lager. Gäller bara att få tillbaka skrivarglädjen så dom kommer ut på pränt. Inte så lätt som det är sagt.